Den brittiska ekonomin befinner sig i en turbulent period med oroande paralleller till 1970-talets kris, enligt ekonomiprofessor Martin Weale. Den skarpa nedgången i pundets värde kombinerat med stigande långräntor skapar en ”giftig kombination” som inte har setts sedan 1976, en period då Storbritannien tvingades söka stöd hos Internationella Valutafonden (IMF) på grund av en djup skuldkris. Även om situationen ännu inte är lika allvarlig som då, väcker den farhågor om en potentiell upprepning av historien, vilket enligt Weale sannolikt oroar finansminister Rachel Reeves.
Kärnan i problemet ligger i den minskade tilltron till den brittiska regeringens förmåga att hantera både statsskulden och inflationen. Marknadens nervositet återspeglas i pundets fall, vilket i sin tur driver upp importpriserna och bidrar till inflationen. Samtidigt ökar de långa räntorna, vilket signalerar en ökad riskpremie för att låna ut till den brittiska staten. Denna kombination av faktorer skapar en ond cirkel där minskat förtroende leder till högre kostnader för staten och i förlängningen till en försvagad ekonomi.
Denna oro delas av flera bedömare som varnar för att investerare kan tappa förtroendet för den brittiska ekonomins stabilitet. En sådan utveckling skulle kunna leda till ytterligare försäljning av pundet och brittiska statsobligationer, vilket skulle förvärra den negativa spiralen. Det är just denna risk för en självförstärkande kris som gör situationen så allvarlig. Regeringen står inför en svår balansgång mellan att stimulera ekonomin och att återställa förtroendet för dess finanspolitik.
1970-talets kris, som Weale refererar till, präglades av hög inflation, låg tillväxt och stigande statsskuld. Denna period, ofta kallad ”stagflation”, visade hur svårt det kan vara att hantera en ekonomi som drabbas av både stigande priser och minskad ekonomisk aktivitet. Den brittiska regeringen tvingades till slut vända sig till IMF för att få stöd, vilket innebar tuffa åtstramningsåtgärder och en period av ekonomisk stagnation. Minnet av denna kris är fortfarande starkt och bidrar till den nuvarande oron.
För att undvika en liknande situation måste den brittiska regeringen vidta åtgärder för att återställa förtroendet för sin ekonomiska politik. Detta kan innebära en kombination av åtgärder för att kontrollera inflationen, minska statsskulden och stimulera ekonomisk tillväxt. Det är en komplex utmaning som kräver noggranna överväganden och en tydlig kommunikation med marknaden. Misslyckas regeringen med detta riskerar den att förlora kontrollen över situationen och hamna i en djupare kris.
Sammanfattningsvis befinner sig den brittiska ekonomin i en prekär situation med oroande likheter med 1970-talets kris. Den fallande pundkursen, de stigande räntorna och den minskade tilltron till regeringens ekonomiska politik skapar en farlig cocktail. För att undvika en eskalering av krisen måste regeringen agera snabbt och beslutsamt för att återställa förtroendet och stabilisera ekonomin. Annars riskerar man att hamna i en situation som påminner om den ”mardröm” som professor Weale beskriver.
