Vapenvila mellan Iran och Israel: En komplicerad bild i Mellanöstern

För många år sedan sade föreståndaren för ett välgörenhetsprojekt i flyktinglägret Sabra och Shatila i Beirut: ”Du vet, barn här har i dagsläget två alternativ: antingen blir de fattiga, eller så blir de terrorister.” Detta projekt, som syftade till att ge barn och ungdomar en meningsfull fritid, kämpade i motvind redan då. Idag existerar projektet inte längre, ett av många som försvunnit när biståndet skurits ner.

Den nyligen annonserade vapenvilan mellan USA, Israel och Iran har fått olika tolkningar från konfliktens parter. Donald Trump, USA:s tillträdande president, kallar den ”en total och komplett seger”. Den iranska regimen hävdar istället att ”fienden har i sitt orättvisa, olagliga och kriminella krig mot den iranska nationen lidit ett obestridligt, historiskt och förkrossande nederlag”.

Trots vapenvilan har Israel fortsatt sina bombningar i södra Libanon och tydligt deklarerat att överenskommelsen inte gäller Libanon. Israeliska myndigheter har varnat libanesiska medborgare att inte röra sig söderut. Detta illustrerar hur vapenvilan, trots att den välkomnas internationellt, har tydliga begränsningar i sin geografiska omfattning.

De oljerika gulfstaterna har varit relativt tysta i sina officiella reaktioner på vapenvilan. Trump har dock tagit på sig rollen att tala för hela regionen, när han skriver på sin plattform Truth Social att ”detta långsiktiga problem är nära en lösning.” Detta uttalande speglar en tendens att förenkla regionens komplexa politiska verklighet.

Iranska statliga medier har snabbt publicerat bilder på regimanhängare som bränner amerikanska och israeliska flaggor på gatorna i Teheran. Vad dessa bilder inte visar är hur den iranska regimen samtidigt har ökat trycket mot oliktänkande. Under de senaste veckorna har internet strypts, dissidenter avrättats och förföljelsen av meningsmotståndare fortgått.

Effekten av ett yttre hot mot ett land ska inte underskattas. För många iranier kan en impopulär men stabil regim framstå som ett bättre alternativ än totalt kaos. Dessutom har de senaste veckornas intensiva bombningar effektivt förhindrat möjligheten till folkliga protester.

I Israel har oppositionen riktat hård kritik mot premiärminister Benjamin Netanyahu efter vapenvilan. Många israeliska medborgare är besvikna över att landets militära insatser inte uppnått de uttalade målen: att förhindra Iran från att utveckla kärnvapen och att eliminera det iranska hotet mot Israel.

Efter två och ett halvt års stridigheter på olika fronter har Israel inte lyckats eliminera något av de hot landet står inför. Hizbollah, som man hävdade var krossat, har återkommit med förnyad styrka. Hamas fortsätter att terrorisera civilbefolkningen i Gaza och har inte kapitulerat. Huthierna i Jemen visar inga tecken på att ge upp sitt motstånd.

För extremistiska grupper och terrororganisationer kan den rådande situationen innebära rekryteringsmöjligheter. När människor förlorar sina hem, sina familjemedlemmar och sitt hopp om fred, ökar risken för radikalisering. I denna miljö av svart-vitt-tänkande, där nyanser och kompromisser försvinner, kan extremistiska grupper erbjuda både ekonomiska incitament och en tydlig fiendebild.

Välgörenhetsprojektet i Sabra och Shatila, som en gång försökte ge barnen ett tredje alternativ bortom fattigdom och terrorism, är idag nedlagt. Som så många andra biståndsfinansierade projekt har det fallit offer för nedskärningar och förändrade prioriteringar i det internationella biståndet.

I dagens Mellanöstern, präglat av ökande polarisering och minskande civila insatser, är det tyvärr troligt att föreståndarens dystra bedömning – att barnen i lägret bara har två val – är mer relevant än någonsin.