Jonas Fröberg: Miljardrullning i monopolnäten

I strömkanten av ett energimonopol

Arjeplogfiskaren Petter Sundström sitter på en träpall på Hornavans is och berättar om sin vardag i området med Sveriges mest opålitliga elnät. För att hantera de frekventa strömavbrotten har han tvingats utveckla egna lösningar – ett bensindrivet nödelverk och en frysbox monterad på en lastbil. Paradoxalt nog betalar han samtidigt en elnätsavgift till Vattenfall som överstiger det svenska genomsnittet.

Historien om hur detta kunde bli verklighet börjar flera decennier tillbaka. De svenska regionala elnäten byggdes ursprungligen upp av Vattenfallsstyrelsen tillsammans med elva regionala kraftbolag. Ägarna var främst kommuner och stora basindustrier. Enligt Arne Kaijser, professor emeritus i teknikhistoria vid KTH, var målet aldrig att maximera vinst utan att leverera billig och pålitlig el till ägarna – staten, kommuner och i vissa fall basindustrin.

Under denna era betraktades elektricitet som en gemensam samhällsnytta snarare än en vinstdrivande vara. Men när 1990-talet inleddes skedde en avgörande förändring. Sveriges elförbrukning stagnerade i takt med att basindustrin var färdigutbyggd, vilket ledde till att utbyggnaden av elnäten avstannade.

Trots detta blev elnäten attraktiva investeringsobjekt när elmarknaden avreglerades 1996. Förklaringen kan sammanfattas i tre ord: De var monopolmarknader. I denna nya struktur kunde bolagen enkelt reglera sina vinster och ledningarnas bonusar genom att höja elnätsavgifterna för vanliga konsumenter.

Under 1990-talskrisen köpte tre stora kraftkoncerner upp över hundra mindre elbolag, ofta till förmånliga priser från ekonomiskt pressade kommuner och industrier. Detta är bakgrunden till dagens situation där tre stora aktörer dominerar marknaden: Vattenfall Eldistribution AB i norra och mellersta Sverige, tyska Eon Energidistribution AB på västkusten, i mellersta Sverige och Stockholm, samt Ellevio AB i södra Sverige, där hälften ägs av ett kanadensiskt pensionsbolag.

Resultatet är att betydande delar av Sveriges gemensamma elnät nu kontrolleras av utländska intressen. En undersökning från DN 2023 visade att trots minimal utbyggnad av elnäten sedan 1990-talet har de tre dominerande aktörerna höjt sina avgifter dubbelt så mycket som den genomsnittliga prisökningen i samhället under det senaste decenniet.

Efter avregleringen tvingades staten inrätta Energimarknadsinspektionen (Ei) som tillsynsmyndighet för att reglera nätavgifterna genom så kallade intäktstak. Men i skymundan har nätbolagen systematiskt överklagat myndighetens beslut – och ofta fått rätt. Mellan 2012 och 2019 kunde bolagen därför ta ut hela 24 miljarder kronor mer än vad som ursprungligen fastställts – pengar som betalats av konsumenter som Petter Sundström.

Denna situation har gjort nätverksamheten extremt lönsam. Både Eon och Vattenfall har under långa perioder haft vinstmarginaler på 30–40 procent, jämfört med näringslivets normala 8 procent, utan att nämnvärt behöva investera i utbyggnad av näten.

Under tioårsperioden 2012–2021 skickades tre fjärdedelar av Eons vinst, omkring 26 miljarder kronor, vidare upp i den tyska koncernen istället för att återinvesteras i det svenska elnätet.

Politiska försök att ändra situationen har misslyckats. När dåvarande energiministern Ibrahim Baylan (S) 2017 utlovade en sänkning av elpriserna med 20 procent, överklagade nätbolagen beslutet och lyckades avvärja förändringen. Hans efterträdare Anders Ygeman (S) försökte lösa problemet genom en okonventionell uppgörelse med elnätsbolagen: i utbyte mot att de skulle hjälpa till att lösa eleffektkrisen i Stockholm och Skåne fick de tillåtelse att ta ut ytterligare cirka 20 miljarder kronor från elkunderna genom en omstridd ny lag fram till 2023.

DN kunde nyligen avslöja att Energimarknadsinspektionen i en analys konstaterat att kraven i denna uppgörelse varit så låga att bolagen kunnat ta ut miljardbelopp för investeringar de ändå skulle ha genomfört. ”Elnätsbolagen har blivit överkompenserade i förhållande till sina faktiska kostnader,” enligt Ei, vilket tyder på att lagen med de extra miljarderna var helt onödig.

De senaste siffrorna visar att situationen fortsätter. Eon Energidistribution hade under det senaste kända räkenskapsåret en rörelsevinst på 5,6 miljarder kronor, varav 1,9 miljarder skickades som koncernbidrag upp i den tyska koncernen istället för att investeras i svenska elnät.

Vattenfall Eldistribution AB, som Petter Sundström betalar sin elnätsavgift till, hade samma år en vinstmarginal på hela 37,53 procent och ett rörelseresultat på 2,3 miljarder kronor – långt över det normala i svenskt näringsliv.

Så medan Arjeplogfiskaren kämpar med återkommande strömavbrott och tvingas till kreativa nödlösningar, fortsätter de bolag som förvaltar våra gemensamma elnät att generera exceptionella vinster – ofta på bekostnad av de svenska elkonsumenterna.