Förfall och utmaningar i en krympande bruksort

Kvällarna i Ställdalen präglas numera av ett oljud som hörs genom hela samhället. Det är då marodörerna kommer, berättar 71-årige Arne Kisk med en grimas. De gamla hyreshusen längs länsvägen som skär genom den västmanländska bruksorten ser idag ut som ruiner efter år av vandalisering.

När man går in i byggnaderna är upplevelsen chockerande. Förödelsen är total – sönderkrossade toaletter, klotter på väggarna, och inte ett enda fönster är helt. Den råa vintervinden blåser obehindrat genom de övergivna lägenheterna.

– Om du skiter på golvet får du poäng, slår du sönder en ruta får du också poäng. Det började med att någon kastade in en flaska Koskenkorva genom ett fönster, sedan har det bara blivit värre och värre. De är sjuka i huvudet, säger Arne Kisk, som bortsett från en kort period i Västerås bott i Ställdalen hela sitt liv.

I byn går rykten om att vandaliseringen är organiserad, ett slags destruktionsturism där grupper åker till orten för att förstöra. Arne kallar bostadsområdet för ”Pripjat” efter den sovjetiska spökstad som övergavs efter Tjernobylkatastrofen.

Hans ansikte lyser upp när han berättar om ortens storhetstid.

– Vi hade tre Konsumaffärer. Ett tag fanns det till och med en spelhall med en strippa. Men det är väl så här utveckling fungerar, antar jag, säger han resignerat.

– Jag fattar inte varför de inte river skiten. Men det skulle vara helt meningslöst att bygga nytt. Det är ju ingen som vill bo här. Det här är skräpyta i omvärldens ögon. Det är ingen som bryr sig om oss, vi finns inte.

En kommun i kris

Ljusnarsbergs kommun där Ställdalen ligger brottas med djupa strukturella problem. Befolkningen har minskat stadigt sedan 1970-talet när Ställbergsgruvan, ortens ekonomiska nav, lades ned. Idag har 9,3 procent av invånarna skulder hos Kronofogden – den högsta siffran i hela landet.

År 2015 kom flyktingkrisen som en form av konstgjord andning för orten. I förhållande till invånarantalet tog kommunen emot flest asylsökande i Sverige – 481 personer välkomnades i en kommun med endast 4 933 invånare. En entreprenör tjänade stora pengar på att upplåta asylboenden till Migrationsverket, medan kommunens redan ansträngda ekonomi kämpade för att hantera situationen.

Plötsligt skulle en liten kommun i Sveriges rostbälte erbjuda kvalificerad hemspråksundervisning och andra tjänster. Snart började rapporter om vanskötsel strömma in. Värden betalade inte elräkningarna. År 2017 flyttade Migrationsverket alla flyktingar från de kritiserade husen i Ställdalen.

En fastighetsägare som beskrivits som en av landets värsta slumvärdar av tidningen Hem & Hyra köpte fastigheterna, och situationen förvärrades drastiskt. För att spara pengar stängdes värmen av i tomma lägenheter. Rör frös sönder, vattenläckor uppstod, och vandalerna tog över.

I dag beskrivs Ställdalen på internetforumet Reddit som en av Sveriges obehagligaste platser.

– Man har sett hur husen har förstörts våning för våning och hur folk har varit här med skåpbilar och länsat kåkarna på koppar, berättar Kjelle, en annan ortsbo.

– Varför gjorde man inget åt det från början? Då hade det inte behövt se ut så här. Vi är en fattig kommun som behöver få hit fler folk och företag, men vad tänker de som kommer hit och ser det här?

Kommunledningens kamp

Natalie Hart, kommunstyrelsens socialdemokratiska ordförande, blir allvarlig när samtalet kommer in på kommunens spökfastigheter. Förutom de förfallna hyreshusen i Ställdalen finns ödehus i flera andra delar av kommunen, bland annat i grannsamhället Ställberg.

För Hart, som är uppvuxen i Ställdalen, är detta en personlig stridsfråga.

– Omgivningarna är fantastiska och för den som bor i en storstad tror jag att det är svårt att förstå hur fin sammanhållningen är, säger hon med övertygelse.

Utmaningen ligger i att få omvärlden att se dessa kvaliteter. De övergivna husen fungerar som en bromskloss som hindrar bygden från att resa sig ur sin status som ”den eviga kriskommunen”.

På frågan om situationen utgör ett hot mot kommunens överlevnad svarar Hart utan tvekan: ”Ja, så är det.”

Men vad kan kommunen göra? Att följa Filipstads kommuns exempel och riva husen trots att kommunen inte äger dem är problematiskt.

– Alltså, vad jag tänker hemma på min kammare är ju en sak, men jag vill gärna att det ska vara rättssäkert. Fastigheterna är ju inte våra, säger hon och påpekar att kostnaden för en rivning skulle kunna uppgå till omkring 30 miljoner kronor – en enorm summa för en kommun med en total budget på endast 370 miljoner.

Ett samhälle som vägrar ge upp

Vid ett besök i Ställdalen passerar man en nybyggd, toppmodern förskola – ett tappert försök från kommunen att satsa på framtiden. Men bara två av tre avdelningar är öppna på grund av brist på barn. I närheten ligger en vacker träskola där Hart själv gick i mellanstadiet, nu övergiven sedan länge.

Bengt Nilsson, en äldre man på promenad genom byn, minns flyktingvågen med värme.

– Vi fick en pizzeria, det har vi aldrig haft här. Hur bra som helst. Det var fullt med trevliga människor, men det var ganska kortvarigt. Det blev bara tre-fyra år, säger han.

I Ställdalens lilla centrum betraktar Natalie Hart tyst de övergivna byggnaderna.

– Det är inte värdigt Sverige 2026.

Hon menar att en möjlig väg framåt skulle kunna vara att kommunen tar över husen från fastighetsägaren, men hur detta skulle gå till är oklart och troligen mycket kostsamt.

– Vi tycker det är helt orimligt att våra skattebetalare som redan är drabbade av fastighetsägarnas förfarande också ska stå för kalaset och städa upp det här. Fler borde dela på bördan.

Trots utmaningarna ger Hart inte upp hoppet.

– Vi kan ju inte bara lägga oss ner och dö. Vi älskar att bo här i kommunen, annars hade vi inte gjort det. Jag älskar Ställdalen, oavsett de där husen.