Konflikter, oro och hot – varför stiger inte energipriserna mer?

De europeiska gaspriserna upplevde nyligen sin kraftigaste veckouppgång på över två år, driven av ökad efterfrågan i samband med kallare väder på kontinenten. Trots denna prisuppgång och en mer spänd geopolitisk situation ligger gaspriserna fortfarande betydligt lägre än för ett år sedan. Oljepriset har samtidigt rört sig inom ett relativt begränsat spann mellan cirka 60 och 65 dollar per fat.

Lugnet på energimarknaderna kan främst förklaras av ett överskott i den globala oljeproduktionen som effektivt hållit priserna under kontroll. Ett liknande mönster syns på naturgasmarknaden, där särskilt USA och Qatar kraftigt ökat sin produktion. Enligt Internationella energirådet kommer den globala exportkapaciteten av naturgas att öka i rekordtakt fram till slutet av decenniet. Analytiker från Goldman Sachs bedömer att USA och Qatar tillsammans kan komma att stå för hela 80 procent av Europas import av flytande naturgas till 2030.

Historiskt har konflikter i Mellanöstern ofta förknippats med stigande energipriser på grund av regionens centrala roll i den globala olje- och gasproduktionen. Men sedan konflikten mellan Israel och Palestina intensifierades för drygt två år sedan har oljepriset främst reagerat med kortvariga svängningar vid akuta orosmoment. Den generella instabiliteten i regionen tycks ha mindre påverkan än direkta attacker mot energiinfrastruktur som raffinaderier och ledningar.

Detta kan delvis förklara varför oljepriset sjönk något efter att USA:s president Donald Trump nyligen backade från hotet om bombningar mot mål i Iran. Administrationen har ännu inte presenterat detaljer kring de föreslagna tullarna mot länder som köper oljeprodukter från Iran. Kina, som är Irans viktigaste oljekund, har kritiserat förslaget men transportdata visar att landet redan börjat vända sig till andra oljeproducenter och sina egna energilager.

Om den politiska oron i Iran skulle sprida sig till övriga delar av regionen kan oljepriset dock snabbt stiga. I ett extremt scenario där det strategiskt viktiga Hormuzsundet blockeras beräknar JP Morgan att oljepriset skulle kunna nå upp till 120 dollar per fat. Omkring en fjärdedel av världens olja och en femtedel av naturgasen passerar genom detta sund.

Även det dramatiska händelseförloppet i Venezuela i början av året har haft förvånansvärt liten påverkan på energimarknaderna. USA:s aktion mot Caracas, där president Nicolas Maduro fördes till New York, orsakade endast mindre rörelser i oljepriset. De första försäljningarna av beslagtagen venezuelansk olja har genomförts utan större inverkan på de globala energipriserna.

En viktig förklaring till detta är Venezuelas eftersatta infrastruktur och den stora bristen på kvalificerad arbetskraft efter årtionden av massemigration. Paradoxalt nog skulle den nuvarande krisen på längre sikt kunna leda till lägre oljepriser om den resulterar i ökade investeringar i landets oljesektor, som besitter världens största kända oljereserver.

Ryssland, världens största gasproducent, har haft en relativt lugn inledning på året jämfört med Iran och Venezuela, men står inför betydande utmaningar. Förra året drabbades landet av ukrainska attacker mot energiinfrastrukturen samt sanktioner mot köpare av ryska oljeprodukter. I början av januari uttryckte Donald Trump sitt stöd för ett lagförslag som skulle innebära omfattande tullar mot länder som köper energiprodukter från Ryssland. Under februari väntas EU:s tjugonde sanktionspaket som bland annat ska innehålla ytterligare åtgärder mot den ryska oljesektorn.

Så länge produktionsökningar från andra länder håller energipriserna nere kan den geopolitiska turbulensen fortsätta utan större inverkan på den globala handeln med olja och naturgas. Ett land som redan nu tvingas ompröva sina energileveranser är Kina, som är den enskilt viktigaste kunden för oljeindustrin i Venezuela, Ryssland och Iran. Tillsammans stod dessa tre länder för strax under en femtedel av Kinas oljeimport förra året enligt uppskattningar från analysfirman Kpler.