Den finländska bostadsmodellen: En läxa för Sverige?
Sommaren 2021 skakades svensk politik av en regeringskris utlöst av bostadsfrågan. Vänsterpartiet, under Nooshi Dadgostars ledning, fällde Stefan Löfvens regering på grund av förslaget om fri hyressättning i nyproduktion, en del av Januariavtalet. Vänsterpartiet målade upp Finland, som genomfört en liknande reform på 90-talet, som ett avskräckande exempel med skyhöga hyror och ökad segregation. Men är den finländska verkligheten verkligen så dyster? En närmare granskning visar en mer komplex bild, där en fungerande hyresmarknad, korta kötider och ett omfattande system med bostadsbidrag skapar en betydligt mer tillgänglig bostadsmarknad än den svenska.
I Finland kan man hitta en hyreslägenhet på en timme i Helsingfors, en stad jämförbar med Stockholm. I Stockholm är den genomsnittliga kötiden nio år, vilket tvingar många till den osäkra och dyra andrahandsmarknaden. Visst finns det höga hyror i attraktiva områden i Finland, men det kompenseras av ett system där allmännyttiga bostäder fördelas efter behov och subventioneras. Dessutom är bostadsbidrag mer generösa och når en större andel av befolkningen än i Sverige. Resultatet är en marknad där utbudet möter efterfrågan, och där det till och med rapporterats om överskott på lägenheter i Helsingfors, vilket tvingar hyresvärdar att aktivt locka till sig hyresgäster. En sådan situation är otänkbar i Stockholm, där hyresvärdarna har makten och kan välja och vraka bland sökande.
Den svenska bostadsmarknaden präglas av långa köer, en dyr andrahandsmarknad och en maktförskjutning till hyresvärdarnas fördel. Detta system missgynnar de som saknar kontakter, kapital, kötid och "rätt" namn, vilka oftast hamnar i en utsatt position. I Finland har man däremot lyckats skapa en marknad där tillgängligheten är hög och där boendet är mer en rättighet än en förmån. Den finländska modellen visar att det är möjligt att kombinera marknadsmekanismer med sociala åtgärder för att skapa en bostadsmarknad som fungerar för alla. Att Vänsterpartiet valde att fälla regeringen på grund av ett förslag som kunde ha lett till en liknande utveckling i Sverige är därför anmärkningsvärt.
Ironiskt nog är det just de grupper som Vänsterpartiet säger sig representera som drabbas hårdast av den dysfunktionella svenska bostadsmarknaden. De långa kötiderna, den dyra andrahandsmarknaden och hyresvärdarnas maktposition skapar en ojämlik situation där de redan privilegierade gynnas. Att ta steg mot en mer fungerande modell, liknande den finländska, borde vara i Vänsterpartiets intresse. Ändå valde Dadgostar att fälla regeringen på just denna fråga, vilket banade väg för ett nytt politiskt samarbete och en fortsatt osäkerhet för många bostadssökande.
Det är viktigt att notera att den finländska modellen inte är utan sina utmaningar. Höga hyror i attraktiva områden är fortfarande ett problem, och det finns en risk för ökad segregation om inte bostadsbidrag och subventioner används effektivt. Men jämfört med den svenska situationen framstår den finländska modellen som betydligt mer framgångsrik. Den erbjuder en lösning där utbud och efterfrågan möts, kötiderna är korta och boendet är tillgängligt för en bredare del av befolkningen.
Den svenska bostadsdebatten behöver en nyansering och en bredare syn på möjliga lösningar. Att avfärda den finländska modellen som ett skräckexempel, som Vänsterpartiet gjorde, är kontraproduktivt. Istället borde man studera den närmare och dra lärdom av dess framgångar. Kanske kan den finländska erfarenheten inspirera till en mer konstruktiv diskussion om hur man kan skapa en mer rättvis och fungerande bostadsmarknad i Sverige. En marknad där bostad inte är en lyx, utan en grundläggande rättighet för alla.
