Lottakåren växer i tider av ökad försvarsfokus

I bildgooglingen av Lottakåren möts man av svartvita fotografier på kvinnor i kjolar och hättor. När organisationen grundades för över hundra år sedan beskrevs de nedlåtande i media som ”ett gäng officersfruar som skitade ned kjolarna”. Trots den initiala skepsisen blev kåren ett viktigt forum för kvinnor att engagera sig i försvarsfrågor under en tid då detta var långt ifrån självklart. Under andra världskriget samlade organisationen över hundratusen svenska kvinnor.

Nu, i kölvattnet av Rysslands invasion av Ukraina, växer kåren återigen. Mellan 2021 och 2025 har medlemsantalet ökat markant från cirka 4 400 till 6 750 personer. Men vad lockar med den kvinnoexklusiva försvarsorganisationen idag? Och vad gör en modern lotta?

I en föreningsstuga i Sollentuna har sex lottor samlats en torsdagskväll för att planera nästa års aktiviteter för den lokala kåren. Kvinnorna är runt 60 år, stämningen är avslappnad, och de strama uniformkjolarna från förr har ersatts av t-tröjor med ”#Lottakåren” tryckt över bröstet.

Flera berättar att de anslutit sig under de senaste åren för att ha något meningsfullt att göra och lära känna nya människor när pensionen började närma sig. För Gunilla Eriksson väcktes idén när hon hittade sin mosters lottakårsbrosch bland gamla saker.

”Jag hade känt att jag ville göra något samhällsnyttigt och jag gillar att vara förberedd och veta hur man hanterar en kris. Det här var ungefär samtidigt som invasionen av Ukraina, så man kände att det kom så nära då,” berättar hon.

Gunilla Eriksson representerar en typisk profil bland de som anslutit sig till kåren på senare tid. Maria Öst, kommunikationschef för nationella Lottakåren, förklarar att organisationen visserligen har en ungdomsverksamhet som fokuserar på att inspirera unga kvinnor att göra värnplikten, men majoriteten av nya medlemmar är runt 50 år.

”Man har klarat av den mest intensiva delen av karriären och barnen börjar bli stora. Då börjar man fundera på vad man kan göra nu, och då hittar man oss,” säger Maria Öst.

Många av dem som söker sig till kåren har ingen tidigare relation till försvaret. Andra önskar att de hade gjort värnplikten som unga och ser nu en möjlighet att via Lottakåren utbilda sig och kunna ingå ett frivilligavtal med Försvarsmakten eller en civil myndighet.

Gunilla Eriksson berättar att hon som ung var intresserad av värnplikten: ”Jag var väldigt idrottsaktiv och tyckte att det lät spännande, så under gymnasiet var jag rätt inne på att göra lumpen, men så blev det aldrig så. Sedan kom livet emellan med barn och allt. Det var först nu som jag började fundera igen och kände att det var dags att göra något.”

Lottakåren grundades 1924 och ägnade sig till en början främst åt att samla in pengar till landstormen, en föregångare till dagens hemvärn, samt att tillhandahålla mat vid övningar. Men organisationen har alltid utmanat rådande könsnormer.

”Lottakåren har alltid pushat och överskridit könsgränserna i försvaret,” säger Fia Cotrell-Sundevall, docent i ekonomisk historia vid Stockholms universitet som forskat om kvinnors roll i svensk militärhistoria.

Under andra världskriget började kåren ta över uppgifter som tidigare varit reserverade för män, exempelvis luftbevakning. Lottorna har även varit drivande i arbetet för att öppna värnplikten och officersyrken för kvinnor.

Dagens lottor arbetar med en mängd olika uppgifter. De kan utbilda sig i militära kompetenser för krigsplaceringar inom Försvarsmakten, som fältkockar eller underrättelseassistenter. De kan också utbilda sig för krigsplacering inom det civila försvaret för att stärka myndigheters kris- och krigsorganisation.

Många medlemmar engagerar sig i lokala kårer genom att delta i föreläsningar om krisberedskap, såsom vad man bör ha i sin krislåda eller hur man stoppar blödningar, för att sedan sprida kunskapen vidare till allmänheten. Under mötet i Sollentuna planeras exempelvis en föreläsning om hanteringen av vattenbristen på Gotland sommaren 2024 och hur man organiserar matbespisning för stora grupper.

Ingrid George, som varit med i Lottakåren sedan 80-talet, menar att många har en felaktig och föråldrad bild av verksamheten.

”Jag skäms inte över den gamla bilden av att man är ’försvarets lilla lotta’. Förutsättningarna för att vi skulle ha ett hemvärn då var att lottor samlade in pengar och stickade strumpor åt dem. Men den bilden är inte aktuell idag. Nu sitter vi med avancerade it-program och dokumenterar rapporter,” säger hon.

Under 1900-talet fanns flera frivilliga försvarsorganisationer enbart för kvinnor, som Blå stjärnan och Bilkåren. Men i takt med att kvinnor fått tillträde till tidigare manliga försvarsdomäner har också kvinnoorganisationerna öppnats för män. Idag är Lottakåren den enda enkönade organisationen kvar, vilket skapar delade meningar inom kåren.

”Jag upplever att det blir ännu mer aktuellt med en kvinnoorganisation. Försvars- och beredskapssektorn är väldigt mansdominerad. Då behöver vi vara här och inspirera kvinnor så att de också ser potentialen i att vara engagerad och att de vågar kliva fram och ta plats,” säger Maria Öst.

Ingrid George har däremot ändrat åsikt genom åren: ”När jag gick med under 80-talet tyckte jag att det var ganska mysigt att det bara var kvinnor. Att man fick vara ifred. Men nu tycker jag att det känns lite omodernt och tråkigt, så jag har drivit frågan att öppna upp det för män också.”

En praktisk invändning kommer från nya medlemmen Anneli Åslund: ”Skulle männen verkligen vilja kallas lotta?”