Elnätsmonopolens mångmiljardrullning: En svensk elkris
Det svenska elnätet, en gång i tiden en samhällsnytta ägd av staten, kommuner och basindustrier med målet att erbjuda billig och stabil el, har förvandlats till en lukrativ affär för tre stora koncerner: Vattenfall, tyska Eon och Ellevio, delvis ägt av ett kanadensiskt pensionsbolag. Avregleringen av elmarknaden 1996 öppnade dörren för privatiseringar och uppköp, där dessa tre aktörer kom att dominera marknaden. Genom att utnyttja sin monopolställning har de kunnat höja elnätsavgifterna långt över den allmänna prisökningen, vilket genererat enorma vinster som till stor del hamnat hos utländska ägare. Detta trots att investeringar i nätets utbyggnad varit minimala sedan 90-talet. Elnätsavgiften, som utgör en dryg fjärdedel av den totala elräkningen, har blivit en betydande börda för svenska konsumenter.
Energimarknadsinspektionen (Ei), instiftad för att reglera nätavgifterna genom intäktstak, har i decennier kämpat en förlorad strid mot elbolagen. Genom ständiga överklaganden har bolagen gång på gång lyckats kringgå Ei:s beslut och tillskansa sig miljarder utöver de ursprungliga intäktstaken. Mellan 2012 och 2019 rör det sig om hela 24 miljarder kronor som tagits direkt från elkonsumenternas fickor. Denna strategi har skapat enorma vinstmarginaler för bolagen, långt över genomsnittet för svenskt näringsliv. Eon, till exempel, redovisade en vinstmarginal på 36 procent under 2023, varav en betydande del skickades vidare till den tyska moderkoncernen istället för att återinvesteras i det svenska elnätet.
Flera regeringar har försökt att få bukt med problemet genom lagstiftning, men hittills utan framgång. Energiminister Ibrahim Baylans försök att sänka elpriserna 2020 möttes av kraftfulla överklaganden från elbolagen och resulterade i ett fiasko. Hans efterträdare, Anders Ygeman, försökte en annan väg genom en kontroversiell uppgörelse med bolagen. I utbyte mot att hjälpa till att lösa eleffektbristen i Stockholm och Skåne fick bolagen rätt att ta ut ytterligare 30 miljarder kronor från elkunderna. Trots den höjda kostnaden för konsumenterna har uppgörelsen inte lett till ökade investeringar i elnätet, vilket bekräftats av Ei.
Systemet med intäktstak, som är tänkt att skydda konsumenterna från monopolprissättning, har visat sig vara ineffektivt. Elnätsbolagen har systematiskt utnyttjat juridiska kryphål och överklaganden för att kringgå regleringen och maximera sina vinster. De nuvarande intäktstaken, som kritiserats för att vara alltför generösa, är ett direkt resultat av bolagens framgångsrika överklaganden i Kammarrätten. Detta skapar en ond cirkel där konsumenterna tvingas betala allt högre priser utan att se någon förbättring i elnätets kvalitet eller kapacitet.
Det svenska elsystemet är uppdelat i tre nivåer: transmissionsnätet, regionnäten och lokalnäten. Transmissionsnätet, liknande elens motorvägar, förvaltas av det statliga Svenska kraftnät. Regionnäten, elens landsvägar, ägs till stor del av de tre dominerande koncernerna och ansluter till lokalnäten, som distribuerar elen till slutkonsumenterna. Det är just region- och lokalnäten som utgör monopolmarknader, vilket ger bolagen en stark förhandlingsposition gentemot både konsumenter och myndigheter. Denna struktur, i kombination med ineffektiv reglering, har skapat en situation där några få aktörer kan diktera villkoren på bekostnad av allmänheten.
Elnätsbolagens agerande väcker en rad frågor om rättvisa och transparens. Hur kan det vara möjligt att företag, som har monopol på en så vital samhällsfunktion som eldistribution, tillåts generera orimliga vinster på bekostnad av konsumenterna? Varför har politiska försök att reglera marknaden misslyckats gång på gång? Och vad kan göras för att bryta denna onda cirkel och säkerställa ett rättvist och hållbart elsystem för framtiden? Dessa frågor kräver svar och handling från både politiker och myndigheter. Det är dags att se över hela systemet och hitta lösningar som sätter konsumenternas intressen i första rummet.
Den svenska elkrisen är inte bara en fråga om höga priser, det är en fråga om rättvisa och förvaltning av en grundläggande samhällsresurs. Det är en fråga om huruvida vi vill acceptera att några få privata aktörer kan utnyttja sin monopolställning för att sko sig på bekostnad av allmänheten. Det är dags att kräva ansvar och förändring för att säkerställa ett rättvist och hållbart elsystem för alla.
