Varför sparkar nästan ingen längre i Sverige?

Sparkstöttingens uppgång och fall i Sverige

Abba, Dalahästen och begreppet lagom har länge definierats som typiskt svenska symboler. Men kanske är det den anspråkslösa sparkstöttingen med dess järnmedar och greppvänliga trähandtag som allra bäst fångat det svenska folkhemmet.

Fram till 1980-talet var sparken ett självklart transportmedel under vintermånaderna. Den stod uppställd i klasar framför Ica-butiker, skolor och kontor. I Lasse Åbergs kultfilm ”Sällskapsresan 2 – Snowroller” från 1985 fick två miljoner biobesökare skratta åt den klassiska repliken: ”In Sweden we call it a kick.”

I dag är sparken nästan borta från den svenska gatubilden.

Sparkens historia sträcker sig långt tillbaka. Norrbottens-Posten skrev först om sparkstöttingen i en notis den 14 mars 1872. Men det var 1909 när Orsasparken föddes, med sin lättstyrda konstruktion och böjliga medar, som försäljningen verkligen tog fart.

Storhetstiden inföll efter andra världskriget. Växjöföretaget J Malmqvist & Son blev då landets största tillverkare – en verklig jätte inom fordons-Sverige. År 1950 tillverkade de 135 000 sparkar – en imponerande siffra jämfört med Volvos 7 500 bilar under samma år, trots att biltillverkaren just lanserat sin nya PV-modell.

I Arvidsjaur, en av sparkens sista starka fästen, träffar vi Lars Wikberg som sparkar sig fram genom ett villaområde på väg till Ica. Med ett grepp om de svarvade trähandtagen och vantförsedda händer glider han fram i jämn takt på högra sparkmeden, sparkande med vänsterbenet.

”Mamma sparkade ju alltid. Jag är uppväxt med den,” berättar han. ”Det bästa är att man får med sig både barnen och matkassarna.”

Men varför har sparkåkandet minskat så dramatiskt i resten av landet?

”Folk är lata. De åker bil istället,” säger Lars efter en stunds eftertanke.

Under 1950-talet började bilarna tränga undan sparkstöttingen. Tillverkningen koncentrerades till två huvudsakliga konkurrenter: J Malmqvist & Son i Växjö och Orsa Spark AB i Orsa. Med mildare vintrar blev vägsalt allt vanligare, först i södra Sverige och sedan längs hela vägnätet upp till Norrbotten.

Begreppet ”sparkdöden” etablerades. Men det fanns flera faktorer bakom nedgången.

”Man började sanda,” förklarar Lars Wikberg, när han parkerat utanför Ica. När han var liten sandades vägarna knappt. Med klimatförändringarna har även Arvidsjaurs tödagar blivit fler, vilket kräver sandning när det fryser på.

”Sanden har också blivit grövre, som herrgårdsgrus, som hugger tag i sparkmedarna,” tillägger han.

Men i Arvidsjaur har man hittat en lösning. Kommunen har beslutat att bara sanda halva gångbanorna för att sparkkulturen ska kunna leva vidare. I kommunens officiella riktlinjer står det: ”Längs GC-vägar utförs halkbekämpning av endast halva GC-vägen. Delen mot lyktstolparna. Vid extrem halka (is) får hela bredden sandas.”

Traktorentreprenören Peter Möller, som sköter snöröjningen i Arvidsjaur, har skapat en speciallösning för detta. Han har låtit svetsa dit en plåt på sin traktorskopa som gör att endast halva vägbanan sandas.

Trots ihärdiga försök fortsatte sparkens nationella nedgång under 1990- och 2000-talen. Till OS i Lillehammer 1994 skänkte Vansbrofabriken tio blågula Orsasparkar till svenska OS-landslaget, prydda med dalska kurbitsmålningar. Året därpå lanserades monomeden som fick Svensk Forms stora designpris.

Men inget kunde hejda sparkens nedgång, driven av ökat bilåkande och varmare vintrar. Fram till 2020 hade den nationella sparkförsäljningen sjunkit till cirka 3 000 enheter årligen. Den 10 april 2020 brann Vansbrosparkens fabrik ned, vilket tycktes bli det definitiva slutet för den svenska sparktillverkningen.

Men en liten, sovande fabriksrest fanns kvar: Ljusdalssparken, som vid samma tidpunkt skulle säljas.

”Jag såg Blocketannonsen julen 2020, det var något som lockade,” berättar Mikael Eklund som tillsammans med sin svåger Henrik Andersson tog över verksamheten.

Idag bockar de medar och svarvar handtag i en industribyggnad i Brunflo utanför Östersund. Ovanför dörren lyser skylten ”Brännström och Hedlunds mekaniska AB” – en medveten blinkning till Sällskapsresan 2 där Staffan Lings och Bengt Anderssons rollkaraktärer drev sparkfabrik med ett snarlikt namn.

Detta är nu Sveriges enda sparkfabrik, som säljer omkring 2 000 sparkar årligen. Samtidigt säljs 275 000 bilar i Sverige, vilket är 137 gånger fler än sparkarna.

”Men inne i Östersund går det inte att sparka, det är grusets och de milda vintrarnas fel,” konstaterar Mikael Eklund.

Även i Arvidsjaur finns utmaningar. På ortens genomfartsgata, där butiker och folkliv finns, sandas hela gångbanorna eftersom Trafikverket står för vinterunderhållet där – inte kommunen. Erika Harr, VA- och gatuchef på Arvidsjaurs kommun, har fått flera klagomål som hon tagit upp med Trafikverket.

”De säger att de inte kan göra något av säkerhetsskäl. Jag sparkar själv och får ibland bära sparken sista biten till jobbet,” berättar hon.

Lotta Burström, projektledare för vägunderhåll på Trafikverket i Norrbotten, förklarar att det handlar om säkerhet: ”Det är gång- och cykelväg och där har Trafikverket ett friktionskrav som kallas 0,25.” Det får helt enkelt inte vara för halkigt enligt myndighetens Standardbeskrivning för basunderhåll väg (SBV).

Trots alla utmaningar ger Lars Wikberg i Arvidsjaur inte upp. På väg hem från Ica, med kassarna svängande mjukt på handtagen och barnen tryggt placerade på sparkarna, spricker hans ansikte upp i ett leende när farten ökar i en nedförsbacke.

”På vinterföre är sparken magisk,” säger han.