De blev ekonomiskt oberoende och slutade jobba – så blev livet sen

När drömmen om tidig pension blev en mardröm

Det ekonomiska oberoendet skulle leda till ett liv i frihet, men för Peter Karlsson blev verkligheten en annan. Efter år av intensivt sparande för att uppnå ekonomiskt oberoende och möjligheten att pensionera sig tidigt, upptäckte han att livet utan arbete inte motsvarade förväntningarna.

– Jag satt framför datorn dygnet runt, berättar Peter Karlsson som lämnade sitt lärarjobb vid 58 års ålder.

Peter är en av många svenskar som under de senaste åren anammat den växande FIRE-rörelsen (Financial Independence, Retire Early) – en livsstil som handlar om att spara aggressivt för att kunna lämna arbetslivet långt tidigare än den traditionella pensionsåldern. Rörelsen har fått stort genomslag globalt, inte minst genom sociala medier och populära poddar som inspirerar till ekonomisk disciplin.

För Peters del innebar det år av noggrann budgetering, minimalistiskt leverne och strategiska investeringar på börsen. Han lyckades bygga upp en tillräckligt stor kapitalreserv för att kunna leva på avkastningen under resten av sitt liv.

– Det kändes som en enorm seger när jag äntligen kunde tacka för mig på skolan. Jag hade planerat det här i nästan tio år och såg framför mig hur jag skulle resa, ägna mig åt mina hobbyer och bara njuta av livet, förklarar han.

Men när vardagen utan arbete blev verklighet uppstod ett tomrum som var svårt att fylla. Det som skulle bli en tillvaro fylld av frihet och meningsfulla aktiviteter förvandlades istället till en känsla av desorientering.

Fenomenet är inte ovanligt enligt Maria Eriksson, psykolog specialiserad på övergången till pensionärslivet.

– Många underskattar arbetets roll för vår identitet och sociala sammanhang. När man plötsligt står utan den strukturen kan det uppstå ett existentiellt vakuum som är svårt att hantera, även om man har ekonomisk trygghet, säger hon.

Statistik från Pensionsmyndigheten visar att allt fler svenskar faktiskt arbetar längre upp i åldrarna, trots att de ekonomiskt skulle kunna pensionera sig. Under 2022 valde cirka 45 procent av 65-åringarna att fortsätta arbeta i någon form, jämfört med 30 procent för tio år sedan.

För Peter Karlsson blev lösningen att återvända till arbetslivet, men på egna villkor.

– Efter sex månader av rastlöshet började jag vikariera som lärare på deltid. Det gav mig tillbaka både struktur och social samvaro, men med friheten att styra över min tid på ett helt annat sätt än tidigare, berättar han.

Hans erfarenhet speglar en trend som växer fram inom FIRE-rörelsen – att ”pensionering” inte nödvändigtvis betyder att sluta arbeta helt, utan snarare att skapa ekonomisk frihet för att kunna arbeta med det man verkligen brinner för.

Anna Lundberg, ekonomisk rådgivare med fokus på pensionsplanering, menar att många behöver ompröva sin syn på vad pensioneringen faktiskt innebär.

– Det handlar inte om att sluta vara produktiv, utan om att ha friheten att välja vad man vill göra med sin tid. För de flesta innebär det fortfarande någon form av meningsfullt arbete eller engagemang, säger hon.

Forskning från Göteborgs universitet visar dessutom att personer som behåller någon form av struktur och socialt sammanhang efter pensionen generellt rapporterar högre nivåer av välbefinnande och livstillfredsställelse.

Idag, tre år efter sin första ”pensionering”, har Peter hittat en balans som fungerar för honom. Han arbetar två dagar i veckan som lärare, driver ett litet trädgårdsprojekt och har tid för sina hobbyer och resor.

– Jag ångrar inte att jag sparade och investerade för att bli ekonomiskt oberoende. Men jag insåg att friheten från ekonomiska bekymmer inte automatiskt ger ett meningsfullt liv. Det måste man skapa själv, avslutar Peter Karlsson.

Hans historia belyser ett växande fenomen i Sverige där gränsen mellan arbete och pension blir allt mer flytande, och där den traditionella uppfattningen om pensionärslivet genomgår en betydande förändring.