Robert Macfarlane: En litteraturprofessor med naturen som klassrum

Från gatan ger Tudorbyggnaden vid Emmanuel College i Cambridge ett diskret, nästan blygt intryck. Men bakom valvporten öppnar sig en värld av tårpilar, läderinbundna böcker och återhållen skönhet. Här har Robert Macfarlane undervisat i litteratur i ett kvarts sekel, men det är inte de historiska salarna som fascinerar honom mest – det är den stora orientaliska platanen i collegeparken.

Trädet, som sägs härstamma från ett frö som en student tog med från slagfältet vid Thermopyle 1802, är något av en botanisk kuriositet. Dess grenar växer på flera ställen nedåt, in under jorden, för att sedan dyka upp längre bort. På andra ställen har grenar sammansmält i ett fenomen som kallas ”inosculation” – ordagrant ”inåtvänd kyss”.

– Det händer när två eller fler grenar ligger och gnider mot varandra under lång tid. Jag tror att det bara finns två träd i England som betett sig så här, säger Macfarlane medan han klappar trädet.

För Macfarlane är platanen en symbol för kunskap och förankring. Varje höst håller han sin första föreläsning för nya studenter just under detta träd. Det är ett uttryck för hans pedagogiska filosofi – att undervisning inte behöver ske mellan fyra väggar. Under pandemin flyttade han sin undervisning utomhus, och fortfarande genomför han ofta handledning med sina doktorander under promenader.

– Rörelse är en förutsättning för mitt tänkande, säger Macfarlane, som nyligen gjort sig av med sitt skrivbord till förmån för en fåtölj eller golvet.

Från bergsklättrare till naturskildrare

I sina unga år ledde Macfarlane avancerade klättringsexpeditioner i Centralasien. Under en expedition i slutet av 1990-talet hade han en avgörande insikt vid en minnesplats för omkomna klättrare.

– Jag såg bergsklättringens värld från utsidan och insåg hur extraordinärt det är. Före 1800-talets romantik var det ingen som klättrade i otillgängliga berg. Nu köar tusentals personer i skräpiga läger för att bestiga Mount Everest. Varför är människan villig att dö för bergen?

Denna fråga ledde till hans debutbok ”Mountains of the mind” (2003). Sedan dess har han etablerat sig som en av sin generations främsta naturskildrare, med böcker som utforskar relationen mellan människan och naturen.

– Bergen är vackrast på jorden. De bryter ner den mänskliga strävan efter överhöghet. Men floderna är ännu mäktigare, eftersom de formar bergen, säger han.

Har floden ett liv?

I sin senaste bok, ”Har floden ett liv?”, utforskar Macfarlane just denna fråga – som hans nioårige son utan tvekan svarade ja på. Boken, som snabbt blev en bästsäljare när den kom ut 2025, är en kombination av reseskildring, reportage och debattskrift.

Macfarlane besökte tre hotade flodsystem på tre kontinenter. I indiska Chennai, där tre floder som behandlats som öppna avlopp möts, i Kanada där han paddlade längs Skatfloden som hotas av vattenkraft, och i Ecuadors molnskogar där Cederfloden riskerar att förstöras av gruvdrift.

– I England betraktas färskvatten som en likvid tillgång som monetariseras och beskattas. Det är inte bara ett klimatmässigt sammanbrott, det är en emotionell kollaps. Vi känner inte längre floderna, säger han.

Efter privatiseringen av vattnet i England och Wales 1989 har många vattendrag gjorts otillgängliga för allmänheten. Att simma, paddla eller vada utan tillstånd kan vara straffbart intrång – något Macfarlane ser som ett berövande av en mångtusenårig relation mellan människa och vatten.

Hopp i klimatkrisens tid

Framtidsprognosen för världens floder är dyster. Klimatkrisen får dem att dunsta och vattnet blir för varmt för fiskar och annat liv. Men Macfarlane ser också positiva tecken.

Ecuador blev för tjugo år sedan först i världen med att ge naturen rättigheter i sin konstitution. När president Daniel Noboa nyligen försökte ändra grundlagen för att tillåta gruvdrift i molnskogen – som vilar på ett berg av guld – sade folket nej i en folkomröstning.

– De fattiga människorna i Ecuador visade sig vara bland de mest moraliskt progressiva. De visade förmågan att föreställa sig en annan och bättre värld än den som politiker och affärsmän målar upp, säger Macfarlane.

För honom är det avgörande att vi börjar se floder som levande subjekt med egna rättigheter – ett synsätt som utmanar det rådande paradigmet där naturen betraktas som en resurs eller tjänsteleverantör.

– Det som kan rädda oss från självdestruktivitet och undergång är att börja behandla floderna som subjekt, inte objekt, avslutar han.