För en sakligare klimatdebatt: Teodorescu Måwe missar poängen

I en pågående debatt om klimatpolitik och vetenskaplig grund tycks många viktiga nyanser gå förlorade. Efter att ha skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter möttes jag av en replik från Alice Teodorescu Måwe (KD) som tyvärr verkar ha missat huvudpoängen i min ursprungliga text.

Teodorescu Måwe tycks tolka min artikel som ett försök att stämpla henne och hennes meningsfränder som ”klimatförnekare” för att de inte passar in i vad hon kallar ”den trånga åsiktskorridor på klimatområdet som vänsteraktivister tillåtits konstruera.” Detta är en feltolkning av vad jag faktiskt skrev.

FN:s klimatpanel IPCC:s rapporter utgör inte någon politisk åsiktskorridor. De baseras på empirisk vetenskap från en omfattande mängd studier och representerar den samlade vetenskapliga kunskapen. Praktiskt taget alla relevanta vetenskapliga organisationer världen över har uttalat sitt stöd för IPCC:s arbete och dess slutsatser. Detta är inte politik – det är vetenskap.

I min artikel lyfte jag flera exempel på hur klimatdebatten i Europa utvecklats på ett oroväckande sätt. Jag beskrev hur tankesmedjor med både ekonomiska och ideologiska intressen använder vinklade rapporter för att motarbeta klimatåtgärder – paradoxalt nog samma åtgärder som Teodorescu Måwe nu uttrycker stöd för.

Ett konkret exempel jag tog upp var hur en tankesmedja selektivt citerar från brittiska National Energy System Operator (Neso) genom att ta siffror ur sitt sammanhang och utelämna central information, särskilt kostnaderna för att inte ställa om. Neso-rapportens faktiska slutsats var att det är ekonomiskt fördelaktigt att fasa ut fossila bränslen, men detta förbigår tankesmedjan med tystnad.

Teodorescu Måwe säger sig vilja fatta beslut utifrån ”den totala klimatnyttan, konkurrenskraft, folklig förankring och beredskapen”. Men hur rimmar detta med att okritiskt acceptera information från källor som systematiskt undanhåller delar av sanningen? I en sund politisk debatt borde politiker oavsett partifärg vara intresserade av att granska sina källor kritiskt.

Det är anmärkningsvärt hur lättjan och bristen på nyfikenhet genomsyrar klimatdebatten. När Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, hävdar att få bemödar sig om att formulera sakliga motargument mot opinionsbildaren Bjørn Lomborg, stämmer det helt enkelt inte. Det saknas verkligen inte sakliga bemötanden som påvisar bristerna i Lomborgs argumentation. Hade Svenska Dagbladet ens kontrollerat de källor Lomborg själv hänvisar till i sina artiklar skulle de upptäcka detta.

Det är värt att notera att Lomborg förespråkar en ”optimal” uppvärmning på 3,75 grader, baserat på en ekonomisk modell som hävdar att inte ens 6–7 graders uppvärmning skulle innebära allvarliga konsekvenser för världsekonomin. Denna ståndpunkt står i skarp kontrast till IPCC:s forskningsbaserade varningar. Även politiker med högerinriktning borde reflektera över hur sådana påståenden kan förenas med vetenskapens samlade slutsatser.

Min artikel var inte ett försök att ”omvända” någon. Den var främst en uppmaning till den tysta majoriteten att höja rösten. Den vetenskapsföraktande situation som råder i USA uppstod inte över en natt, och Europa står nu inför samma vägval.

Vilken väg vill vi ta? Vi vet alla att politiska partier kan ändra kurs radikalt när opinionen skiftar – inte minst Kristdemokraterna som Teodorescu Måwe representerar. I klimatfrågan är det dock inte opinionen utan vetenskapen som bör vara vägledande om vi vill bygga en hållbar framtid.