DN Debatt. ”Ur askan i elden – vi byter rysk gas mot amerikansk”

I skuggan av Ukrainakriget står EU inför ett energipolitiskt vägval

Det råder ingen tvekan om att utfasningen av rysk energi i Europa är helt avgörande för EU:s oberoende och för att hjälpa Ukraina vinna kriget mot Ryssland. Men lösningen kan inte vara att ersätta ett beroende med ett annat: att famla in i ett ännu större beroende av USA under Trumpadministrationen.

Med tanke på den aggressiva utrikespolitik som den amerikanska regeringen för och de direkta hot som utfärdats mot några av USA:s närmaste allierade, är det uppenbart att ett nytt beroende skulle försätta EU-länderna i en ny säkerhetsrisk.

I somras slöt president Trump och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen ett handelsavtal där EU åtog sig att köpa amerikansk energi till ett värde av 750 miljarder dollar fram till 2028. Om detta implementeras skulle det konkret innebära att 70 procent av EU:s energiimport inom några år skulle komma från USA. Som jämförelse utgjorde importen av rysk energi omkring 40 procent år 2022.

Med denna politiska inriktning ersätter vi helt enkelt ett beroende med ett annat. Självklart kan import från USA inte jämföras med import från Ryssland, men det vore en tankevurpa att utgå från den gamla premissen om att USA alltid är en pålitlig allierad.

Trumps USA är inte samma USA som Europa traditionellt samarbetat med. Hans agerande i utrikespolitiken, inte minst gentemot EU i frågor som rör Grönland, visar att det vore ytterst naivt att ge hans administration ännu mer möjlighet att utöva påtryckningar mot Europa.

När Ryssland skapade gaskrisen i Ukraina 2014 hade EU chansen att ställa om sin energipolitik. I stället har unionens politik under de senaste tio åren gjort medlemsländerna ännu mer beroende av gas, inklusive rysk gas. Det är hög tid att Europa lär av sina misstag.

Den mest hållbara lösningen – ekonomiskt, säkerhetsmässigt och miljömässigt – är att snabbare bli oberoende av fossila bränslen. Det innebär inte att EU ska eller kommer att sluta importera energi från USA eller andra länder, utan att unionen genom investeringar i egen inhemsk energiproduktion skapar självständighet i en tid då stormakter som USA, Kina och Ryssland aktivt försöker dela in världen i nya intressesfärer.

Energiomställningen är därför inte enbart en klimatfråga. Det är idag även en fråga om EU:s oberoende, och i förlängningen för Europas överlevnad som en politisk makt i världen.

Utvecklingen går snabbt. USA:s regering arbetar intensivt för att etablera amerikansk LNG (flytande naturgas) som den huvudsakliga energikällan bland EU:s kandidatländer i östra Europa. Dessa länders energiberoende riskerar, den dag de blir medlemmar, att också bli hela unionens beroende.

På kort sikt behöver EU minska importen, ställa krav på diversifiering när nya gaskontrakt upphandlas och göra leveranserna av LNG mer varierade. Men detta är inte tillräckligt för att lösa grundproblemet. EU måste prioritera att fasa ut gasberoendet så snabbt som möjligt.

Detta kan ske genom utbyggnad av fossilfri energi, men också genom att stoppa finansiering och subventioner av nya gasprojekt på EU-nivå. Gasen är fortfarande inte ursprungsmärkt, vilket försvårar transparensen och gör det svårt för konsumenter och företag att ställa krav vid gasinköp.

EU-länderna subventionerar fortfarande fossil energi kraftigt. Att upphöra med detta självskadebeteende är en nyckel för att uppnå förändring, liksom att fortsätta med EU:s handelssystem med utsläppsrätter för att prissätta fossila utsläpp så att alternativa energikällor kan konkurrera på lika villkor.

Det finns flera tekniskt möjliga vägar för att förändra EU:s energisystem, men det viktigaste är att energipolitiken håller fokus även i utmanande tider och att målet är tydligt: ett samhälle fritt från fossila bränslen.

Många av EU:s politiker behöver vakna upp och inse att tiden rinner ut. I det osäkra omvärldsläge vi befinner oss i, där tidigare spelregler inte längre gäller, utgör ett energipolitiskt beroende en potentiell katastrof.

Vi har alla sett hur svårt EU har haft att hantera enskilda medlemsländers beroende av rysk fossilenergi. EU-länder betalar fortfarande mer pengar till Ryssland för olja och gas än vad unionen ger i hjälp till Ukraina – en bitter sanning som bör leda till eftertanke.

Läxan är inte att ersätta ett energipolitiskt beroende mot ett annat. Läxan är att vår union behöver oberoende och självständighet genom att sammanhållet helt fasa ut fossila bränslen och bygga en hållbar energiförsörjning för framtiden.