En tredjedel av djuren drevs bort vid försök med gruvbrytning i djuphavet

Ny studie visar: Djuphavsgruvdrift minskar artrikedom med en tredjedel

Jorden är långt ifrån bara en ängsmark. Den största delen av vår planets yta består av lera täckt av fyra kilometer djupt havsvatten – livsmiljöer som forskare fortfarande vet förvånansvärt lite om. Men nu börjar kunskapen långsamt öka.

– Det är livsmiljöer som vi har väldigt dålig koll på. Men nu börjar vi förstå lite mer, säger Thomas Dahlgren, marinbiolog och forskare vid Göteborgs universitet samt det norska forskningsinstitutet Norce i Bergen.

Tillsammans med en internationell forskargrupp från Storbritannien, Irland och Sverige har Dahlgren under flera år spenderat sammanlagt cirka 400 dagar till havs i Clarion-Clippertonzonen i Stilla havet. Detta område, som ligger på internationellt vatten cirka 4 000 meter under havsytan, är särskilt intressant eftersom det innehåller stora mängder värdefulla mineralfyndigheter i form av så kallade polymetalliska noduler.

Forskarnas mål har varit att kartlägga de okända ekosystemen på havsbotten och undersöka hur de kan påverkas om man skickar ner maskiner för att exploatera mineralfyndigheterna. Detta är central kunskap innan FN:s havsbottenmyndighet ISA eventuellt kan ge tillstånd för kommersiell utvinning av mineraler i internationella vatten.

I studien, som nu publiceras i tidskriften Nature Ecology & Evolution, undersökte forskarna ett åtta kvadratkilometer stort område där det kanadensiska prospekteringsbolaget The Metals Company testat sin utrustning och plockat upp totalt 3 000 ton noduler. Området studerades i flera omgångar före utvinningen för att etablera en baslinje, och sedan på nytt två månader efter exploateringen.

– Vi ser en tydlig effekt i själva spåret efter maskinen. Där sjunker antalet organismer överlag med 37 procent, vilket är en rejäl minskning, säger Thomas Dahlgren.

Studien visar även att artrikedomen minskar kraftigt, med 32 procent. Detta beror främst på att arter som är beroende av nodulerna försvinner när dessa tas bort – och de kommer inte tillbaka, förklarar forskaren.

Intressant nog syntes inte samma förändring bredvid maskinspåren. Inte heller på 400 meters avstånd från spåren, där organismer skulle kunna påverkas av det sediment som virvlas upp vid utvinningen, kunde forskarna se någon signifikant förändring.

– Det har diskuterats mycket att plymen av sediment skulle kunna skada bottenmiljön på stora avstånd, upp till flera kilometer bort. Men i våra prover 400 meter bort kunde vi inte se någon signifikant förändring, säger Thomas Dahlgren.

Forskarna noterar dock att vissa arter, exempelvis sjöborrar, ökade i antal där sedimentet föll ned, medan andra minskade. Det tyder på att sedimentplymen ändå påverkar ekosystemets balans. Forskarna understryker att det är möjligt att effekterna tilltar med tiden och att detta kräver ytterligare långtidsstudier.

– Det är en begränsning i vår studie och något som måste undersökas vidare. Det är vikigt att ISA läser noga vad vi säger och vad vi inte säger i den här studien, påpekar Dahlgren.

Simon Holmström, expert på djuphavsgruvbrytning vid organisationen Seas At Risk – ett nätverk av europeiska miljöorganisationer – anser att den nya studien tydligt visar på riskerna med exploatering av havsbottens mineraler.

– Man måste också tänka på behovet. Teknikutvecklingen går så snabbt att det är mycket osäkert om de här mineralerna ens kommer att behövas för den gröna omställningen om tio år. Men det man kan vara säker på är risken att skada ett unikt ekosystem i havet, som redan i dag är hårt pressat, säger Holmström.

Thomas Dahlgren påpekar att Clarion-Clippertonzonen endast utgör en liten del av jordens abyssala slätter och att ISA har beslutat att 30 procent av området ska skyddas från exploatering genom ett nätverk av skyddsområden.

Samtidigt betonar han att den lokala variationen kan vara stor, med många unika arter som kanske bara finns i små bestånd och som forskarna fortfarande inte känner till.

– De flesta arter känner vi fortfarande inte ens till. Så det är inget lätt beslut. Det är en politisk bedömning som ligger helt utanför mitt vetenskapliga forskningsområde, avslutar Dahlgren.

Nodulerna, som forskarna undersökt, är potatisstora mineralklumpar som har bildats under tiotals miljoner år. De är rika på nickel, kobolt, koppar och mangan – metaller som är eftertraktade inom industrin för bland annat batteriproduktion och den gröna omställningen. I Clarion-Clippertonzonen finns uppskattningsvis 21 miljarder ton noduler, som utgör en unik livsmiljö för specialiserade djuphavsdjur.