I Sverige har klimatfrågan länge betraktats som en central del i samhällsdebatten, där landet ofta framställt sig självt som en förebild i internationella sammanhang. Men en växande fråga bland både experter och allmänhet är om denna självbild fortfarande stämmer överens med verkligheten. Har Sverige faktiskt tappat kontrollen över sina koldioxidutsläpp?
Denna frågeställning har nyligen hamnat i fokus genom Dagens Nyheters grävande journalist Kristoffer Örstadius, som inom ramen för serien ”Fakta i frågan” analyserar landets klimatpolitik och utsläppsstatistik med kritiska ögon. Örstadius granskning lyfter fram en komplex bild som utmanar den etablerade uppfattningen om Sveriges klimatframgångar.
Statistik från Naturvårdsverket visar att de territoriella utsläppen – de som sker inom landets gränser – har minskat med cirka 35 procent sedan 1990. Detta har varit ett vanligt argument för att Sverige är på rätt väg. Men när konsumtionsbaserade utsläpp inkluderas – alltså koldioxid som släpps ut i andra länder för att producera varor som konsumeras i Sverige – blir bilden betydligt mer nyanserad.
De konsumtionsbaserade utsläppen har nämligen inte minskat i samma takt. Svenskar konsumerar fortfarande varor som orsakar stora utsläpp utomlands, främst i länder som Kina och andra delar av Asien där mycket av vår importerade elektronik och kläder tillverkas.
En annan faktor som komplicerar bilden är flygets klimatpåverkan. Sverige har en av Europas högsta andelar utlandsresor per capita, och trots införandet av flygskatt 2018 har endast marginella förändringar i flygvanor observerats före pandemin. Efter coronakrisen har flygtrafiken återhämtat sig snabbt, vilket sätter press på klimatmålen.
Energimyndigheten och flera forskare pekar på att Sverige står inför en utmaning när det gäller att balansera industrins klimatomställning med ökande energibehov. Den gröna omställningen inom stålindustrin i norra Sverige genom projekt som HYBRIT, där SSAB, LKAB och Vattenfall samarbetar för att producera fossilfritt stål, kräver enorma mängder grön el.
Professor Lennart Olsson vid Lunds universitet menar att Sverige behöver ompröva sin syn på klimatframgång: ”Vi kan inte bara räkna utsläpp från vårt territorium och tro att vi är framgångsrika. Vi måste ta ansvar för hela vår klimatpåverkan, inklusive den vi exporterar till andra länder.”
Samtidigt visar data från EU:s miljöbyrå att Sverige jämfört med övriga EU-länder fortfarande har relativt låga utsläpp per capita när det gäller territoriella utsläpp, mycket tack vare landets omfattande vattenkraft och kärnkraft som ger en koldioxidsnål elproduktion.
Politiskt har klimatfrågan fått varierande prioritet under de senaste regeringarna. Den nuvarande regeringen har tonat ner vissa klimatambitioner för att fokusera på kärnkraft som en del av lösningen, medan miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen varnat för att Sverige riskerar att missa sina klimatmål enligt Parisavtalet.
Ekonomiska intressen spelar också en betydande roll. Sveriges exportindustri, med företag som Volvo, Scania och SKF, är beroende av global handel och transport, vilket skapar målkonflikter mellan ekonomisk tillväxt och minskade utsläpp.
”Det handlar om att göra klimatomställningen på ett sätt som stärker vår konkurrenskraft, inte försvagar den,” säger Svante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige, en plattform som samlar aktörer som vill bidra till att Sverige blir världens första fossilfria välfärdsland.
I sin granskning belyser Örstadius också vikten av teknologisk innovation och strukturella förändringar. Sverige har satsat stort på biobränslen och elektrifiering av fordonsflottan, men omställningstakten behöver öka väsentligt för att nå nettonollutsläpp till 2045, vilket är det officiella målet.
Slutsatsen från Örstadius granskning är att Sverige fortfarande har många styrkor i klimatarbetet, men att den tidigare självbilden som klimatföregångare behöver nyanseras. Landet står inför samma utmaningar som många andra industrialiserade nationer: att bryta kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och ökade utsläpp, samtidigt som konsumtionsmönster behöver förändras i grunden.
För att återta en ledande position i klimatfrågan krävs mer än symbolpolitik – det behövs konkreta åtgärder som adresserar både de territoriella och konsumtionsbaserade utsläppen, samt en ärlig debatt om hur vi mäter framgång i klimatarbetet.
8 kommentarer
En viktig granskning. Det är dags att fråga oss om vi verkligen är de klimatledare vi påstår att vara. Räcker det att ha låga utsläpp inom gränserna när vi importerar så mycket?
Denna artikel utgör en rättvis och nödvändig kritik. Vi har blundat för problemen, men det är dags att titta på hela bilden.
Några förbättringar har skett, men det här visar att vi måste göra mer. Konsumtionsutsläppen kan inte ignoreras längre. Nu gäller det att agera.
En intressant analys. Det är viktigt att diskutera om vi verkligen lever upp till våra klimatmål eller om vi bara förskönar verkligheten. Konsumtionsbaserade utsläpp är nog försummade i debatten.
Förstås har vi kommit långt, men det är orovakande att konsumtionsutsläppen inte minskar i samma takt. Vi måste ta itycka på både produktion och konsumtion.
Absolut! Det är en helhetsbild som saknas.
Sverige har länge varit ett föredöme, men denna rapport visar att det finns mycket kvar att göra. Vi kan inte längre vara nöjda med att titta på territoriella utsläpp.
Precis det. Omvärlden tittar på oss – vi måste leverera.