Han skickade klimatforskare till gruppterapi: ”Till slut kom känslorna fram”

Forskare bearbetar klimatkrisens känslomässiga tyngd genom gruppterapi

I en tid då klimatförändringarna dominerar nyhetsflödet, vetenskapliga rapporter och politiska diskussioner, ställer sig dokumentärfilmaren Nathan Grossman en annorlunda fråga: Vad känner egentligen de forskare som står bakom larmen om vår planets framtid?

Denna frågeställning har resulterat i dokumentären ”Klimatet i terapi”, där Grossman samlat sju klimatforskare för att genomgå gruppterapi tillsammans. Filmen erbjuder en sällsynt inblick i den känslomässiga dimensionen av att arbeta med klimatvetenskap.

– Vi har råd att i eländet skratta lite åt hur saker och ting har blivit, säger Grossman om projektet.

Dokumentären lyfter fram en aspekt som sällan diskuteras i den offentliga debatten – den psykologiska påfrestning som klimatforskare upplever när de dagligen konfronteras med data som pekar mot allvarliga miljökonsekvenser. Att kontinuerligt studera och förstå omfattningen av klimatförändringarna, samtidigt som politiska åtgärder ofta upplevs som otillräckliga, skapar en särskild form av stress.

För många av forskarna i dokumentären handlar det om att hantera en dubbel börda – dels det vetenskapliga ansvaret att presentera fakta korrekt, dels den existentiella oron för planetens framtid och kommande generationer.

Fenomenet ”klimatångest” har under senare år uppmärksammats allt mer inom psykologin, men forskarnas perspektiv har förblivit relativt outforskat. De befinner sig i en unik position där de både är kunskapsbärare och varningsklockor för samhället.

I gruppterapin får forskarna möjlighet att sätta ord på känslor som vanligtvis inte får plats i vetenskapliga sammanhang. Flera deltagare beskriver hur de kämpar med att balansera vetenskaplig objektivitet med personligt engagemang och oro.

– Forskare är också människor med känslor, trots att vi i vår yrkesroll förväntas vara objektiva och distanserade, förklarar en av deltagarna i dokumentären.

Grossmans metod att låta forskarna delta i gruppterapi fungerar som ett verktyg för att synliggöra klimatkrisens mänskliga dimension. Genom att låta tittarna ta del av forskarnas personliga reflektioner skapas en annan ingång till klimatdebatten – en som fokuserar på de mellanmänskliga och emotionella aspekterna av krisen.

Dokumentären kommer i en tid då klimatpolitiken står inför stora utmaningar globalt. Samtidigt som vetenskapliga rapporter från IPCC (FN:s klimatpanel) blir allt mer alarmerande, visar internationella klimatförhandlingar på svårigheter att enas om tillräckligt ambitiösa åtgärder.

För forskarna i dokumentären handlar terapin inte bara om att bearbeta egna känslor, utan också om att hitta strategier för att fortsätta sitt arbete utan att förlamas av hopplöshet. En balans mellan realism och hopp framträder som central.

Intresset för klimatkrisens psykologiska aspekter har ökat markant under senare år, med framväxten av forskningsfält som ekopsykologi och miljöpsykologi. Termer som ”klimatångest”, ”miljösorg” och ”ekologisk sorg” har etablerat sig i både forskningslitteratur och allmän debatt.

Genom att visa forskarna i en terapeutisk miljö, där de tillåts visa sårbarhet och frustration, utmanar Grossman den traditionella bilden av vetenskapen som känslomässigt neutral. Samtidigt väcker dokumentären frågor om hur vi som samhälle hanterar den existentiella dimension som klimatkrisen innebär.

– Det handlar ytterst om att humanisera klimatfrågan, att visa att bakom rapporter och data finns människor som brottas med samma frågor om framtiden som många av oss gör, förklarar Grossman.

”Klimatet i terapi” erbjuder därmed inte bara en inblick i forskarnas känsloliv utan fungerar också som en spegel för tittarens egen relation till klimatkrisen. I en tid då klimatfrågan ofta reduceras till politiska positioner eller tekniska lösningar, påminner dokumentären om krisens djupt mänskliga dimension.

När forskare tillåts reflektera över sin roll som budbärare av obekväma sanningar, öppnas också en diskussion om vårt kollektiva ansvar och hur vi tillsammans kan hantera vetskapen om klimatkrisens allvar utan att förlora handlingskraft eller hopp.