Hundratals mil väg och järnväg går genom riskområden

Sverige står inför stora utmaningar när det gäller infrastrukturens sårbarhet för klimatrelaterade risker. Enligt en granskning som Dagens Nyheter genomfört framgår att 250 mil bilväg och 195 mil järnväg löper genom områden som klassats som riskzoner för översvämningar, skred och ras. Tusentals platser har identifierats av Trafikverket som särskilt känsliga, men endast en mindre del av dessa har hittills anpassats för att möta de ökande riskerna.

Det svenska transportsystemet, som byggts upp under många decennier, står nu inför nya utmaningar i takt med att klimatförändringarna intensifieras. Kraftiga regn, stigande vattennivåer och ökad risk för markinstabilitet hotar viktiga transportleder som tidigare ansetts vara säkra.

Trafikverket har genomfört omfattande kartläggningar av infrastrukturens sårbarhet. Dessa kartläggningar visar att problemet är betydligt mer omfattande än vad som tidigare kommunicerats till allmänheten. Särskilt utsatta är vägar och järnvägar som löper längs vattendrag, kuster och genom områden med känslig markstabilitet.

I norra Sverige handlar det främst om älvdalar där både vägar och järnvägar ofta följer vattendragen. I södra och västra Sverige är det framför allt de lerhaltiga markerna som utgör en risk för skred när grundvattennivåerna förändras. Kustnära infrastruktur är särskilt utsatt för erosion och översvämning i samband med extremväder och stigande havsnivåer.

”Det handlar om en enorm utmaning både ekonomiskt och tekniskt”, säger en källa inom Trafikverket som DN har talat med. ”Vi har identifierat problemen, men resurser och genomförandetakt har inte matchat de växande riskerna.”

Konsekvenserna av bristande anpassning kan bli allvarliga. När viktiga transportleder slås ut påverkas inte bara persontrafiken utan även godstransporter, vilket kan leda till störningar i leveranskedjor och därmed få betydande ekonomiska konsekvenser för näringslivet. Dessutom kan isolerade områden uppstå vid extremväder om alternativa vägar saknas.

Enligt experter inom klimatanpassning krävs både förebyggande åtgärder och beredskap för akuta situationer. Förebyggande åtgärder inkluderar förstärkning av vägbankar och järnvägsvallar, förbättrad dränering, erosionsskydd samt i vissa fall omläggning av särskilt utsatta sträckor. I vissa fall kan det även handla om att bygga helt nya sträckningar som ersätter de mest sårbara delarna av infrastrukturen.

Den begränsade anpassningstakten förklaras delvis av finansieringsfrågor. Klimatanpassning konkurrerar med andra investeringar i infrastrukturen, och ofta prioriteras underhåll och kapacitetsökningar framför klimatsäkring. Detta trots att kostnaderna för reparationer efter skador ofta överstiger kostnaderna för förebyggande åtgärder.

Flera kommuner och regioner uttrycker oro över situationen. I synnerhet mindre kommuner med begränsade resurser är beroende av statliga insatser för att säkra kritisk infrastruktur. Många pekar på behovet av en nationell strategi med öronmärkta medel för klimatanpassning av transportsystemet.

Branschorganisationer inom transport- och logistiksektorn har också uppmärksammat problemet. De betonar att ett resilient transportsystem är en grundförutsättning för ett fungerande näringsliv och pekar på behovet av långsiktiga investeringar.

”Det handlar inte bara om att lösa akuta problem utan om att bygga ett transportsystem som fungerar även under förändrade klimatförhållanden”, säger en representant för transportbranschen.

Granskningen visar också på regionala skillnader i beredskap och genomförda åtgärder. Vissa regioner har kommit längre i sitt anpassningsarbete, ofta efter att ha drabbats av översvämningar eller andra klimatrelaterade händelser som tydliggjort sårbarheterna.

Trafikverket har påbörjat arbetet med att prioritera de mest kritiska sträckorna, men enligt DN:s granskning går arbetet långsamt i förhållande till riskernas omfattning. Myndigheten arbetar nu med att utveckla nya metoder för riskvärdering som ska göra det möjligt att använda begränsade resurser där de gör störst nytta.

Klimatforskare och infrastrukturexperter är eniga om att tempot i anpassningsarbetet måste öka betydligt under kommande år för att förebygga allvarliga störningar i transportsystemet. Samtidigt påpekar de att klimatanpassning måste ske parallellt med åtgärder för att minska transportsektorns klimatpåverkan.