Köttdebatt avslöjar mer än matvanor när män värjer sig mot nya kostråd

Sverigedemokraternas profil Tobias Andersson väckte nyligen uppmärksamhet med en kontroversiell teori om sambandet mellan köttkonsumtion och maskulinitet. I en intervju i högerradikalen Nick Alinias podd hävdade Andersson att män som äter för lite kött riskerar att bli mer ”kvinnliga” på grund av hormonella förändringar. Han antydde dessutom att kostråd som förespråkar minskad köttkonsumtion kan vara del av en dold agenda för att ”feminisera män” och få dem att rösta vänster.

Uttalandena har fått ny aktualitet i samband med att nya globala livsmedelsrekommendationer presenterades. Riktlinjerna föreslår att vi bör begränsa vårt intag av rött kött som nöt, fläsk och lamm till cirka 30 gram per dag – motsvarande ungefär ett par middagar i veckan. Resten av proteinkonsumtionen bör enligt rekommendationerna bestå av kyckling, fisk, skaldjur eller vegetariska alternativ.

Rekommendationerna understryker att detta är en generell tumregel som måste anpassas efter lokala förhållanden och individuella förutsättningar. Ingen tvingas följa råden, men reaktionerna har ändå varit starka och ofta känsloladdade.

Bland de som offentligt protesterat mot de nya kostråden finns gastronomen Edward Blom som i TV4 kallade förändringen för en ”livsglädjesänkning”. Även landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) har tagit avstånd från rekommendationerna med beskedet att han kommer fortsätta äta svenskt kött utan dåligt samvete.

Särskilt intressant är att protesterna främst kommer från män. De tycks göra köttkonsumtionen till en identitetsfråga och symbol för maskulin livskraft. Ofta är det samma personer som romantiserar en mer traditionell manlighet – vilket väcker frågor om hur deras historiska förebilder egentligen åt.

Under 1950-talet, en era som ofta idealiseras av konservativa, konsumerade svenskarna i genomsnitt cirka 50,9 kilo kött per år – bara 63 procent av dagens genomsnittliga konsumtion på 80,5 kilo. I det äldre svenska bondesamhället var kött huvudsakligen ett saltat och torkat tillbehör, inte centralt i kosthållningen.

Även vikingatidens män, som ofta hyllas som urtypen för nordisk maskulinitet, hade en kost som skiljde sig markant från dagens köttfokuserade ideal. De behövde hålla kor vid liv för mjölkens skull samt får och getter för ullen. Därför var det främst grisar som blev slaktdjur. Vikingarna åt också betydande mängder fisk, kombinerat med gröt, välling och bröd – baslivsmedel som dominerade de flestas diet fram till modern tid.

Föreställningen om den dagliga köttsteken som en självklar rättighet för varje man är således en modern företeelse utan historisk förankring. Den tycks snarare ha vuxit fram i takt med ökat välstånd och industrialiserad köttproduktion.

Det som framträder i debatten är hur starkt sammankopplad köttkonsumtion blivit med vissa mäns självbild och identitet. Rädslan för att förändra matvanor handlar kanske mindre om smakpreferenser och mer om en oro för att förlora något som uppfattas som en central aspekt av den egna maskuliniteten.

När kostråd från hälso- och miljöexperter bemöts med påståenden om dolda agendor och feminisering, säger det mer om vår samtids spända identitetspolitiska klimat än om kostens faktiska effekter på kroppen.

Debatten väcker frågor om hur sköra vissa maskulina identiteter är när till och med en måltid utan kött kan upplevas som ett hot mot manligheten. Kanske är det just denna skörhet som utgör den verkliga utmaningen för en hälsosam maskulinitet i vår tid – inte innehållet på middagstallriken.