Peter Alestig: Så blev värmepumpar ett politiskt slagträ

I Europa blir värmepumpen ny symbol för klimatpolitikens splittring

En ny politisk konfliktlinje växer fram i Europa där värmepumpen blivit den nya symbolen för striden om klimatomställningen. I flera länder har högerpopulistiska partier hittat en framgångsrik strategi genom att angripa klimatåtgärder som värmepumpsinstallationer, vilka de hävdar gynnar eliten på bekostnad av vanliga medborgare.

I Storbritannien har Reform UK under ledning av Nigel Farage uppnått ett anmärkningsvärt väljarstöd på 27 procent. Farage, som tidigare var en central figur i Brexit-kampanjen, har nu riktat in sig på klimatomställningen med särskilt fokus på värmepumpar som han föraktfullt kallar ”rika människors leksaker”.

Liknande tendenser syns i Tyskland där högerpopulistiska AfD blivit landets största parti med 26 procent i opinionsmätningarna. Partiet kräver ett omedelbart stopp för satsningar på värmepumpar och vill återgå till vad de kallar ”traditionell uppvärmning”, i praktiken fossilgas.

I Frankrike har Marine Le Pen anklagat EU-kommissionen för att vara ”hjärtlös” när den enligt henne tvingar medborgare att byta ut sina värmepannor ”nästan över en natt”. Retoriken följer ett tydligt mönster där klimatpolitiken framställs som elitistisk och verklighetsfrånvänd.

Medan invandringsfrågan tidigare dominerade högerpopulistiska partiers agenda, har klimatomställningen nu blivit det nya slagfältet. I Nederländerna kallar Geert Wilders parti PVV klimatomställningen för ”dyrt vansinne” och förespråkar ökad utvinning av olja och gas. I Tjeckien har ett enfrågeparti kallat ”Motoristerna” vunnit framgång med sitt fokus på att ”rädda bensinbilen”.

Även i USA syns trenden tydligt där Donald Trump fört krig mot klimatpolitiken, bland annat genom att förbjuda användningen av ord som ”klimatförändring” och ”utsläpp” på landets energidepartement.

Sverige följer samma mönster men med en något annorlunda konstellation. Här är det främst Kristdemokraterna som försöker profilera sig som det klimatkritiska partiet. Under valrörelsen 2022 gjorde partiledaren Ebba Busch höga bränslepriser till en central fråga och kritiserade ”stålskogar” av vindkraftverk samt beskrev elbilar som en lyx för de välbeställda.

KD har sedan dess fortsatt på samma linje. Infrastrukturminister Andreas Carlson uppmanade före jul svenska myndigheter att sluta välja bort flygresor. Landsbygdsminister Peter Kullgren presenterade samtidigt partiets nya klimatpolitik där de vill skrota de svenska klimatmålen och enligt hans egna ord ”sluta rycka köttbullar från skolbarn”.

Med denna strategi försöker KD troligen ta röster från Sverigedemokraterna, som traditionellt dominerat den klimatskeptiska arenan. SD har svarat med att peka ut gröna industrisatsningar som problemet. Denna klimatpolitiska splittring inom Tidöpartierna skapar en möjlighet för oppositionen, särskilt eftersom den nuvarande regeringens politik kommer att leda till en betydande ”utsläppsskuld” som gör det svårt att nå klimatmålen till 2030.

En intressant skillnad i den svenska debatten jämfört med andra europeiska länder är fokuset på anpassningsåtgärder. Medan Marine Le Pen i Frankrike kräver satsningar på luftkonditionering mot extremhetta och Geert Wilders i Nederländerna vill stärka kustskydden mot stigande havsnivåer, är skyddsåtgärder mot klimatkrisens effekter ännu inte en framträdande politisk fråga i Sverige.

Med den accelererande globala uppvärmningen kommer dock sannolikt även denna aspekt av klimatpolitiken att få ökad betydelse i den svenska debatten. Inför valet 2026 är scenen därmed satt för en intensifierad politisk strid om klimatpolitikens inriktning och omfattning.