Under klimatförhandlingarna i Baku har en oväntad och kontroversiell koalition bildats mellan länder som vanligtvis har olika värderingar och intressen: Vatikanstaten, Ryssland, Saudiarabien, Egypten och Iran. Denna allians har i stor utsträckning motarbetat ett särskilt förhandlingsspår som syftar till att stärka kvinnorättigheter och införa genusperspektiv i klimatpolitiken. Enligt colombianska miljöminister Susana Muhamad har detta skapat ett betydande hinder för framsteg inom klimatförhandlingarna, där kvinnor och barn oftare drabbas av klimatkrisens konsekvenser. FN rapporterar att 80 procent av dem som tvingas fly sina hem till följd av klimatförändringar är kvinnor och barn, vilket ytterligare understryker vikten av att inkludera kvinnors perspektiv i dessa diskussioner.
Trots den kritiska betydelsen av kvinnors representation i klimatfrågor verkar dessa förhandlingar stå inför en potentiell kollaps, enligt uppgifter från flera medier. EU-delegater uttryckte sitt missnöje genom att lämna förhandlingsrummen, en handling som visar på det intensiva motståndet. Bland de faktorer som bidrar till motståndet finns en oro kring hur termen ”genus” kan tolkas, inklusive möjligheten att den kan omfatta transpersoners rättigheter. Sveriges klimatminister Romina Pourmokhtari bekräftade att denna koalition av länder, inklusive Iran och Saudiarabien, har verkat i enhet för att blockera genusrelaterade diskussioner, vilket kan leda till att EU, med tungt hjärta, måste acceptera ett nederlag.
Kritiken mot denna allians växer allt mer, med fokus på hur dessa länder har försökt utesluta genusperspektiv från klimatförhandlingarna. Ryssland och Arabgruppen, där Saudiarabien är ledande, har motsatt sig formuleringar som rör mänskliga rättigheter och genus i diskussioner om klimatfinansiering. Dokument från observatörer visar att Ryssland har velat radera avsnitt som betonar vikten av ett genusperspektiv i ekonomiskt stöd till utvecklingsländer. Arabgruppen har även ställt sig negativ till villkor kopplade till mänskliga rättigheter i finansieringsfrågor, vilket ytterligare försvårar situationen.
Den negativa inställningen gentemot detta perspektiv kom till uttryck under ett öppet plenarmöte, där Arabgruppen avvisade inklusionen av genusfrågor i diskussionerna om klimatfinansiering. Saudiarabiens representant, Albara Tawfiq, förklarade att frågor om mänskliga rättigheter och genus inte är relevanta för dessa ekonomiska överenskommelser. Detta motstånd från en så stark och sammanhållen grupp länder i förhandlingarna leder till en ogynnsam situation för de som kämpar för att integrera rättigheter och inklusive perspektiv i klimatpolitiken.
Klimatkrisen påverkar redan de mest utsatta grupperna, och utan en stark representation av kvinnors perspektiv riskerar denna koalitions agerande att förvärra situationen ytterligare. Det finns en oro bland många deltagare i förhandlingarna att den nuvarande trenden kan leda till en nedprioritering av viktiga rättighetsfrågor till förmån för mer traditionella klimatsåtgärder såsom finansiering och utsläppsminskningar. Pourmokhtari påpekade vikten av att hålla fokus på finansiering och utlovad tekniköverföring, vilket finns risk för att dessa kritiska frågor kan hamna i skuggan av de större politiska striderna.
Det är uppenbart att den oheliga alliansen mellan dessa länder har potential att destabilisera den framåtskridande dialogen om klimatpolitik, särskilt när det kommer till frågor om jämlikhet och mänskliga rättigheter. Det faktum att traditionellt sett underrepresenterade grupper som kvinnor och barn är de som bär de tyngsta konsekvenserna av klimatförändringar innebär att det är avgörande att deras röster blir hörda. Utan en förändring i den nuvarande dynamiken kan resultatet av dessa förhandlingar bli att viktiga perspektiv utesluts, vilket kan påverka effektiviteten i klimatpolicys på global nivå och förvärra effekterna av klimatkrisen för de som är mest drabbade.
Den osäkerhet som nu omger klimatförhandlingarna visar att det finns ett starkt behov av att återuppbygga dialog och hitta gemensamma grundvalar för att bryta den nuvarande låsningen. Samtidigt som länderna fortsätter att stå mot varandra är det oklart hur de som plågas av klimatkrisen ska kunna få den hjälp och representation de behöver. Om inte genomgripande förändringar görs i förhandlingarna riskerar vi att se en fortsatt marginalisering av viktiga perspektiv, med reella konsekvenser för klimatåtgärder och rättighetsfrågor.
