SVT-journalisten kallas ”klimathora” på nätet – men är helt ensam när det gäller

I en tid av allt hårdare klimatdebatt och ökande hot mot demokratin framstår Erika Bjerströms nya bok ”Demokratin dör i hettan” som ett viktigt tidsdokument. Den tidigare SVT-klimatkorrespondenten beskriver med skärpa hur klimatfrågan blivit ett slagfält för politiska krafter som aktivt motarbetar den liberala demokratin.

Boken framträder som särskilt angelägen i en tid då kvinnliga journalister möter en alarmerande ökning av sexualiserat näthat. Enligt en färsk studie från Lunds universitet utsätts kvinnliga journalister idag för mer sexuellt ofredande online än för bara tre år sedan. Denna utveckling är svår att betrakta som något annat än en direkt konsekvens av de politiska strömningar Bjerström skildrar.

När hon tillträdde som SVT:s första klimatkorrespondent 2019 hade redan flera länder sett en tillbakagång för demokratiska värden. Fem år senare, när hon lämnade sin tjänst, levde endast 13 procent av världens befolkning i fullvärdiga demokratier. Parallellt med denna utveckling har gröna reformer världen över börjat rullas tillbaka.

Med övertygande tydlighet visar Bjerström hur dessa två trender hänger samman. ”Högerpopulistiska partier har gjort klimatförnekelse till en av sina ideologiska grundbultar,” skriver hon. Det är en strategi som hon identifierar hos partier från USA till Europa och även i Sverige.

Förklaringen till varför klimatfrågan blivit högerpopulismens nya slagträ är enligt Bjerström lika enkel som effektiv: När invandringsfrågan efter stängda gränser förlorade kraft som politiskt verktyg för att mobilisera missnöjesväljare, behövdes en ny frontlinje. Klimatet blev det perfekta målet – inte bara för att det representeras av progressiva krafter med Greta Thunberg som ung kvinnlig frontfigur, utan också för att klimatåtgärder som exempelvis den svenska reduktionsplikten medfört kännbara kostnader för vanliga medborgare.

I land efter land använder högerpopulistiska partier samma taktik. Reform UK i Storbritannien, AFD i Tyskland, Geert Wilders PVV i Nederländerna, Sverigedemokraterna på hemmaplan och Donald Trumps rörelse i USA – överallt ser Bjerström hur löften om att avveckla gröna reformer fungerar som effektiva lockrop till väljare.

Boken varvar dessa politiska analyser med reportage från platser som Maldiverna och Grönland, där människor redan idag lever med klimatkrisens direkta konsekvenser. Men det är i avklädandet av högerpopulismens metodik som boken blir särskilt angelägen och skarp.

Särskilt tungt att läsa är skildringarna av det hat Bjerström själv utsattes för i sin yrkesroll. Som kvinnlig offentlig person och ansiktet utåt för klimatfrågan på SVT blev hon ett tacksamt måltavla. De sexualiserade trakasserierna på nätet och otryggheten i hemmet är tyvärr vardag för många kvinnliga journalister idag. Men det verkligt nedslående i Bjerströms berättelse är hur hon, när hatet kulminerade, förväntades av arbetsgivaren SVT att själv framträda i Aktuellt för att försvara sitt uppdrag.

Visserligen följde SVT säkerhetsprotokoll genom att förse henne med överfallslarm och psykologstöd, men när det verkligen gällde stod hon ensam. Kvinnan som på nätet kallades ”klimathora” förväntades av sina närmaste kollegor att i direktsändning förklara varför hon gjorde sitt jobb. Det visar med skrämmande tydlighet hur hatet mot kvinnliga journalister inte bara påverkar enskilda yrkesutövare utan faktiskt tillåts styra innehållet i våra medier.

Att Erika Bjerström till slut valde att lämna sin tjänst är begripligt. ”Demokratin dör i hettan” blir därmed inte bara en varningssignal för klimatet utan också för journalistiken och i förlängningen för demokratin.

Boken, utgiven på Fri tanke förlag, omfattar 241 sidor och framstår som ett viktigt dokument i en tid då demokratiska värderingar står under press från flera håll samtidigt. Den ger ett unikt inifrånperspektiv på hur klimatfrågan har politiserats och polariserats, och vilka konsekvenser detta får för både samhället och för de journalister som rapporterar om den.