Alex Schulman: Mats Malm är skör och öm, men kanske också mörk som helvetet

Stämningen var både andaktsfull och nästan skämtsam när journalister samlades i Börssalen för att få veta vem som skulle tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Scenen var förberedd, gyllene dekorationer prydde väggarna, och förväntningarna låg tunga i luften.

Bland de församlade medierna syntes en tydlig uppdelning. De rutinerade journalisterna, vana vid denna årliga ritual, rörde sig bekvämt i rummet med ett avslappnat kroppsspråk. De hälsade på varandra, utbytte handslag och skämt, helt hemtama i Börshusets pampiga miljö. På andra platser i lokalen syntes nykomlingar, mer vördnadsfulla inför tillfällets dignitet – några med händer som nervöst trummade mot anteckningsblock, andra som diskret försökte dölja tecken på stress.

Det var denna kontrast – mellan ledig förväntan och spänd respekt – som skapade tillställningens särpräglade atmosfär. Trots att klockan bara var 12.45, och själva tillkännagivandet inte skulle ske förrän klockan 13, infann sig plötsligt en förändring i rummet. Stämningen tätnade märkbart, som om Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malms närvaro redan kunde förnimmas innan han faktiskt visat sig.

Säkerhetsarrangemangen var påtagliga men diskreta. Personal i mörka kostymer cirkulerade i lokalen, vaksamma blickar utväxlades. Den avskärmade platsen där tillkännagivandet skulle ske var omgiven av en elegant avgränsning – en kontrast till de kraftfulla säkerhetsåtgärder som numera präglar många offentliga evenemang.

När Mats Malm slutligen steg in i rummet, iklädd en välskräddad kostym, föll en omedelbar tystnad över församlingen. Hans närvaro, både formell och något tillbakadragen, fångade omedelbart allas uppmärksamhet. Malm har under sina år som ständig sekreterare framstått som en komplex gestalt – professionell och precis, men samtidigt med något som antyder ett visst obehag inför den intensiva uppmärksamheten som följer med rollen.

Med lugn och klar röst meddelade han att Nobelpriset i litteratur 2023 tilldelas den ungerska författaren László Krasznahorkai. I samma ögonblick förvandlades stämningen i rummet. Den spända tystnaden bröts av ett sorl när journalister skyndade att förmedla nyheten. Mobiltelefoner lyftes, anteckningar gjordes, och den närmast andäktiga atmosfären ersattes av professionell aktivitet.

Krasznahorkai, född 1954, är känd för sina komplexa, långa meningar och dystopiska skildringar av människans tillvaro. Hans romaner, som ”Satantango” och ”Krigsförbannelse”, har gjort honom till en av Centraleuropas mest uppmärksammade litterära röster, även om han för en bredare svensk publik varit mindre känd än tidigare pristagare.

Med detta val återgår Svenska Akademien till en typ av pristagare som litteraturkritiker betraktar som mer traditionellt ”akademisk” – en författare vars verk kräver koncentration och tålamod, men som belönar läsaren med djupa insikter om människans existentiella villkor.

Efter tillkännagivandet var Mats Malm lika snabbt borta som han kommit. Den intensiva stämning han burit med sig lättade, och rummet återgick till den professionella aktivitet som kännetecknar sådana tillfällen. Journalister samlade information om den ungerske författaren, kulturredaktioner omorganiserade sina sidor, och kommentatorer började formulera sina analyser av Akademiens val.

László Krasznahorkai blir nu del av den exklusiva skara författare som tilldelats litteraturens främsta utmärkelse, och inom kort kommer den ungerska litteraturen att få ett ökat intresse i svenska bokhandlar och kulturredaktioner. För Svenska Akademien representerar årets val en återgång till pristagare vars litterära tyngd framstår som obestridlig i en traditionellt litterär kontext.

När de sista journalisterna lämnade Börssalen återstod bara minnet av den märkliga stämning som råder när världens blickar, för en kort stund varje oktober, riktas mot en sal i Stockholm där litteraturens öde för kommande år avgörs.