Älskvärda galningar skakar loss i religiösa rejv till Guds ära

I den religiösa revolutionens skugga: Ann Lees dramatiska resa mot frälsning

I 1700-talets Manchester växte en ovanlig religiös rörelse fram under ledning av en extraordinär kvinna. Mona Fastvolds drama ”The testament of Ann Lee” skildrar den fascinerande historien om en kvinna som av sina anhängare ansågs vara Jesus återuppstånden, trots sin blygsamma bakgrund i Manchesters fattigkvarter.

Filmen, med manus av Fastvold och Brady Corbet, är parets senaste samarbete, men med omvända roller – denna gång med Fastvold som regissör. Paret har tidigare skapat verk om exceptionella personligheter som ”The childhood of a leader”, ”Vox Lux” och ”Brutalisten”, och fortsätter nu på samma spår med berättelsen om en religiös ledare vars livsöde bryter mot alla konventioner.

Amanda Seyfried gestaltar huvudpersonen med en intensitet som dominerar filmduken. Hennes porträtt av Ann Lee, med sin måleriska skönhet, expressiva ögon och kraftfulla stämma, följs av kameran genom religiös och själslig extas. Seyfried förmedlar övertygande Lees lidanden – från sorgen efter fyra förlorade barn till hennes tid på dårhus och slutligen ledarskapet för en grupp troende på väg mot Amerika.

Filmens styrka ligger i hur den skildrar gudslängtan som en lika självklar drivkraft som konstnärsdrömmen i en konstnärsbiografi. Från barndomen som barnarbetare vid Manchesters vävstolar till den unga kvinnan som fascineras av metodistpredikanter, växer Ann Lees övertygelse om att Gud är både man och kvinna, och att kvinnor kan vara Guds utvalda på jorden.

Rörelsen som Ann Lee leder – ”The shaking quakers” som de hånfullt kallas för sina extatiska danser och sånger – framställs närmast som ett slags musikal. Daniel Blumbergs musik (Oscarbelönad för ”Brutalisten”) och Celia Rowlson-Halls hypnotiska koreografi växer organiskt ur de orgiastiska bönemöten som kan pågå i dygn. Dessa religiösa sammankomster, likt dåtidens rave-fester, möter starkt motstånd. Lees make försöker ”piska demonerna” ur hennes kropp, och myndigheterna gör sitt bästa för att tysta henne.

William Rexers vackra foto och den expressiva koreografin bär filmen långt, men mellan de exalterade scenerna uppstår tomrum. Musikens utveckling mot mer konventionell musikal rimmar illa med tidsandan, och Thomasin McKenzies berättarröst övergår gradvis till ett monotont redovisande av historiska fakta.

Det finns förvisso underhållande element i skildringen av hur dessa hängivna troende grundar en kyrka i New Englands skogar, men kyskhetslöftet som präglar deras samfund lägger gradvis sordin på den ursprungliga extasen.

En intressant aspekt är hur rörelsen, med sina kvinnliga predikanter och pacifistiska hållning, ställs i kontrast till den amerikanska revolutionens våld. Dock saknar filmen en tydlig antagonist efter att Lees make, spelad av Christopher Abbott, försvinner ur handlingen. Därmed finns ingen karaktär som verkligt utmanar Ann Lee, eller någon skådespelare som mäter sig med Seyfriths kraftfulla tolkning.

”The testament of Ann Lee” är en film vars effekt på publiken troligen beror på betraktarens relation till religiös extas. För den som fascineras av rytmiska, repetitiva uttryck och väckelsemötenas intensitet erbjuder filmen en fängslande upplevelse. För andra kan samma scener framstå som främmande eller rentav löjliga.

Med sin längd på 2 timmar och 17 minuter och Fastvolds konstnärliga ambitioner förblir ”The testament of Ann Lee” en visuellt slående men ojämn skildring av en extraordinär kvinnas andliga resa och hennes sökande efter transcendens i en värld som inte var redo för hennes vision.