Ambitiös och atmosfärisk folkmusik på Madison Cunninghams modiga album

För sin senaste soloskiva ”Revealer” vann den amerikanska singer/songwritern Madison Cunningham en prestigefylld Grammy för årets bästa folkalbum. Därefter klev 28-åringen rakt in i ett skimrande, lyxigt orkestrerat samarbete med Andrew Bird på coveralbumet ”Cunningham Bird”. Duon lyckades inte bara lyfta det forna Fleetwood Mac-paret Stevie Nicks och Lindsey Buckinghams ikoniska ”Buckingham Nicks” från 1973 ur glömskan. Det förr så svårtillgängliga originalalbumet har nu getts ut på nytt, och blivit en kommersiell raket i USA.

Något musikarkeologiskt grävande är det emellertid inte tal om på Madison Cunninghams nya soloalbum ”Ace”, hennes tredje i ordningen. Skivan kretsar i mångt och mycket kring förnyelse där ett drömskt, lättlyssnat sound träder fram. Det framstår som modigt på så vis att det är det mest avskalade – och samtidigt mest ambitiösa – hon skapat hittills.

Där den Kalifornienbördiga artisten och gitarrvirtuosen tidigare flörtat med såväl sjuttiotalets folkrock som sextiotalets ljuva popmelodier väljer hon nu att slå in på en mer renodlad stig. Fram träder ett luftigt fång låtar, som ömsom draperats i en atmosfärisk, nästan ambient-aktig folkmusik.

Men musiken närmar sig också den klassiska musikens former och tillåts stiga i rent sfäriska sträng-, stråk- och blåsarrangemang. En duett med Fleet Foxes Robin Pecknold blir en av skivans höjdpunkter. Låten ”Shore” växer till en mäktig katedral, byggd på klaviatur och stråkar som skapar både bråddjup och underströmmar i en fem och en halv minuter lång, svallande komposition.

Cunninghams musikaliska utveckling placerar henne i en tradition där konstnärlig integritet står i centrum. Efter Grammyvinsten kunde hon ha valt att upprepa ett vinnande koncept, men istället tar hon ett djärvt steg vidare och förfinar sitt uttryck. Detta visar på en artist som inte är rädd för att utmana såväl sig själv som sina lyssnare.

Ekon av den brittiska folkikonan Vashti Bunyan hörs lite här och var på albumet. Allt medan texterna hämtar näring och metaforer i en vild natur som krymper, men som likaväl är ständigt närvarande i Cunninghams poetiska universum. Hon sjunger om att ha huvudet fullt av åskmoln, om att längta efter utrymme, om att vilja vara ett hav. Resultatet blir ofta alldeles underbart.

Cunninghams texter behandlar också tidlösa teman som längtan och frihet, men genom ett modernt prisma som ger dem en samtida relevans. Hennes sätt att blanda personliga upplevelser med naturmetaforer skapar ett djup i låtarna som belönar upprepad lyssning.

”Ace” markerar en intressant punkt i Madison Cunninghams karriär. Efter samarbetet med Andrew Bird, som ökade hennes synlighet inom folkscenen, använder hon nu denna plattform för att visa sin egen konstnärliga vision. Det är ett album som både bevarar hennes folkrötter samtidigt som det tydligt pekar framåt mot nya musikaliska horisonter.

Skivan har redan fått positiv uppmärksamhet i amerikanska musikmedier, där kritiker särskilt lyfter fram Cunninghams förmåga att balansera det intima och det storslagna. I Sverige är hon fortfarande relativt okänd utanför de inre folkmusikkretsarna, men med ”Ace” har hon skapat ett verk som mycket väl kan komma att bredda hennes publik även här.

Med det tredje albumet befäster Madison Cunningham sin position som en av de mest spännande rösterna inom den moderna amerikanska folkmusiken. Hennes förmåga att smidigt röra sig mellan traditionella uttryck och samtida klangvärldar gör ”Ace” till ett album väl värt att upptäcka – även för lyssnare som vanligtvis inte dras till folkgenren.