Portugisisk litterär jätte lämnar ett mäktigt arv efter sig

En vältaligare dom över det portugisiska kolonialkriget i Afrika har nog aldrig fällts än den som António Lobo Antunes formulerade i romanen ”De förrådda” från 1979: ”Vad har de gjort med oss som sitter och väntar i detta landskap utan hav, fångna innanför tredubbla rader av taggtrådsstängsel i ett land som inte är vårt, för att dö av malaria och visselkulor…”

Lobo Antunes visste in på bara skinnet vad han skrev om. Det portugisiska imperiebyggandet i Angola och Moçambique under sextio- och sjuttiotalet var en skam för kulturnationen Portugal. Dessa erfarenheter kom att genomsyra hela hans litterära produktion.

Född 1942 i en välbärgad överklassfamilj utbildade sig Lobo Antunes till läkare och psykiater innan han fick tjänstgöra i Angola, ett område han skoningslöst beskrev som ”Portugals Vietnam” eller med en ännu grövre formulering, ”världens arsle”. Det fanns ingen återvändo – när han väl börjat brännmärka sitt lands moraliska förfall, dög vilka ord som helst.

Hans litterära förebilder var tydliga – William Faulkners släktromaner från de amerikanska sydstaterna, med fokus på liknande nationell dekadens och värdekollaps, kombinerat med Louis-Ferdinand Célines svarta galghumor från den franska 1900-talsprosan. Det resulterade i en helt egen stil med våldsamt tempo och brutala formuleringar.

Genombrottet kom 1983 med ”Fado alexandrino”, en mäktig flerstämmig berättelse där fyra män under en alkoholfylld natt i Lissabon redogör för sina liv. Monologerna varvas med varandra och tidsplanen förtätas. Resultatet blev en nattsvart men bitvis farsartad krönika över Portugal både före och efter nejlikerevolutionen 1974.

Lissabon stod alltid i centrum för Lobo Antunes författarskap – de gamla borgarhusens, poeten Fernando Pessoas och den sorgsna fadosångens stad. Men i hans ögon var det också en plats i sönderfall, med sjabbiga barer och grinande slum. Han beskrev själv relationen till hemstaden som en hatkärlek: ”Jag måste alltid återvända till Lissabon, även om det råkar vara – som Dámaso Alonso sade om Madrid – en stad med tre miljoner lik. Att skriva är för mig en katharsis, en sorts rening, bland annat just från Lissabon, men det är ju där jag är född och hör hemma.”

Denna hatkärlek blev särskilt påtaglig i den så kallade Benficatrilogin från 1990-talet: ”Betraktelse över själens passioner”, ”Tingens naturliga ordning” och ”Carlos Gardels död”. Här behandlade han bland annat den yttersta vänsterns konspirationsteorier och revolutionsdrömmar med en humor som bitvis får läsaren att skratta högt.

Men under komiken finns alltid en barock förgänglighets- och fåfänglighetskänsla som starkt färgar trilogin. Likt flera av hans senare romaner är det en familjekrönika där intrycket av obönhörlig tragik och nationellt förfall endast mildras av den musikaliska kompositionen.

För Lobo Antunes var nämligen musiken lika viktig som litteraturen. Han lyssnade ständigt på Bach och Mozart, och strävade efter att etablera ett symfoniskt mönster i sina romaner. Det resulterade i en överväldigande lusitansk ödessymfoni, brusande av röster från när och fjärran.

Svenska läsare har haft förmånen att ta del av omkring femton av hans böcker i översättning av Marianne Eyre och Örjan Sjögren. Dessa översättningar ger en god inblick i vad som utan tvekan måste betraktas som en av samtidslitteraturens stora tragikomedier.

António Lobo Antunes, vars namn ofta nämndes i Nobelsammanhang, var ett av Portugals främsta litterära språkrör under det sena 1900-talet och tidiga 2000-talet. Hans livsverk utgör ett kritiskt vittnesmål om Portugals omvandling från kolonialmakt till modern europeisk nation, filtrerat genom en unik litterär röst som kombinerade brutal ärlighet med poetisk musikalitet.