Anders Svensson: Därför blir de unika förnamnen allt vanligare

De senaste språkdebatterna visar på intressanta skillnader mellan skriftspråk och talspråk i svenskan, där uttalet av ord som ”kvinnor” och ”med” står i centrum för diskussionen.

Många svensktalande personer uttalar ”kvinnor” som ”kvinner”, vilket ofta uppfattas som ett dialektalt ”missbruk” av det skrivna språket. Men enligt språkexperter är detta en missuppfattning. Uttalet ”kvinner” är inte ett modernt påhitt som smugit sig in i standardspråket, utan snarare ett standardsvenskt talspråk med flera hundra års historia i Sverige.

Det är faktiskt uttalet ”kvinnor” med o-ljud som är det nyare fenomenet. Detta läsuttal har uppstått under 1900-talet i takt med att relationen mellan tal- och skriftspråk genomgått förändringar. Utvecklingen visar på en intressant attitydförändring där många idag anser att skriftspråket bör vara riktmärke för uttalet – en uppfattning som inte dominerat historiskt.

Vad gäller ordet ”med” är uttalet ”mäd” ursprungligen ett regionalt uttal från Uppland och Stockholmsområdet. Det tillhör samma kategori som när ”räv” uttalas som ”rev” i dessa trakter. Skillnaden är att eftersom stavningen innehåller ett ”e” och inte ”ä” i ordet ”med”, har ingen ”korrigering” av vokalen skett som i andra liknande ord. Uttalet lever därför kvar i talspråket i östra Mälardalen och sprids vidare genom dessa dialekters traditionellt höga status i Sverige.

Intressant nog går trenden mot att uttalet närmar sig skriften, inte tvärtom som många tror. Det har aldrig varit vanligare än idag att uttala ”kvinnor” med ett tydligt o-ljud, vilket motsäger den utbredda uppfattningen att talspråket skulle avvika allt mer från skriftspråket.

I kontrast till debatten om etablerade ord som ”kvinnor” och ”med” står frågan om nyare lånord och deras plats i svenskan. Ett exempel är ordet ”oldis” för en äldre person, som är etablerat i norskan men endast förekommer sporadiskt i svenskan.

Språkexperter har endast hittat enstaka belägg för ordet ”oldis” i svenskan, exempelvis i ett blogginlägg från 2023 där skribenten nämner att de ska ”gå och hälsa på en ’oldis’ på Åvallegården”, samt i tidningen Hela Gotland där man refererar till ”en annan oldis Alf, som nu har gått bort”. Dessa exempel visar att ordet inte är helt okänt för svensktalande, men man kan inte betrakta det som etablerat i det svenska språket.

Dessa språkdiskussioner illustrerar hur levande och föränderligt det svenska språket är. Medan vissa uttal som ”kvinner” har djupa historiska rötter trots att de uppfattas som moderna avvikelser, har andra ord som ”oldis” ännu inte fått fullt fotfäste trots att de finns i vårt nordiska grannspråk.

Språkets utveckling påverkas av många faktorer, inklusive regionala dialekter, historiska uttalsvanor, influenser från närliggande språk, och det komplexa förhållandet mellan tal och skrift. Den som tror att dagens talspråk rör sig bort från skriftspråket får tänka om – i många fall, som med uttalet av ”kvinnor”, är trenden faktiskt den motsatta.

För den som är intresserad av språkfrågor erbjuder Språkrådet en frågelåda där svenskar kan få svar på sina undringar kring språkets mysterier och utveckling.