Anders Svensson: Guillous anklagelser om språkbruket är bara ren magkänsla

Efter massmordet på Campus Risbergska i Örebro uppstod en intensiv debatt om hur media beskrev händelsen. Författaren Jan Guillou framförde skarpa anklagelser om att svenska medier medvetet använt nya termer för att förminska dådets allvar, men dessa påståenden saknar grund i verkligheten.

I kölvattnet av den tragiska händelsen, där en tonåring attackerade och dödade två lärare, har språkbruket i rapporteringen blivit föremål för kritisk granskning. Guillou hävdade i sina uttalanden att svenska medier konsekvent undvikit att använda ordet ”massmord” och istället uppfunnit nya benämningar som ”skolattack” för att tona ned allvaret i det inträffade.

En närmare analys av mediebevakningen visar dock att detta påstående inte stämmer. Termen ”skolattack” är inte ett nyskapat ord i detta sammanhang, utan har använts under lång tid i nyhetsrapportering både i Sverige och internationellt när det gäller våldsamma händelser i skolmiljö. Det handlar snarare om en beskrivande term än ett försök att förringa dådets natur.

Svenska medier har tvärtom varit tydliga i sin rapportering om händelsens allvarliga karaktär. Både rikstäckande tidningar och lokala medier har ingående beskrivit dödsfallen, de traumatiska upplevelserna för elever och personal, samt det omfattande polispådraget som följde efter attacken.

Språkforskare pekar på att ordval i nyhetsrapportering styrs av flera faktorer, däribland precision, etablerad terminologi och journalistisk tradition. När en händelse beskrivs som en ”skolattack” handlar det om att placera den i ett välkänt sammanhang, inte om att förminska dess betydelse.

Debatten berör en större fråga om mediernas ansvar vid rapportering om våldsbrott. Forskare inom medieetik framhåller att det finns en svår balansgång mellan att rapportera sanningsenligt och att undvika sensationalism som kan inspirera till efterföljd. Detta är särskilt känsligt vid rapportering om skolrelaterat våld.

Örebro-händelsen har också väckt frågor om säkerheten i svenska skolor. Skolverket och andra myndigheter har efter attacken intensifierat arbetet med att se över säkerhetsrutiner och krisstöd. Flera kommuner har rapporterat om ökade säkerhetsåtgärder och utbildningsinsatser för personal.

För Campus Risbergska innebär händelsen ett långt och svårt återhämtningsarbete. Skolan har arbetat med krisstöd för elever och personal, samtidigt som undervisningen gradvis återupptagits. Psykologer framhåller att bearbetningen av traumatiska händelser av denna magnitud kan ta lång tid och kräver omfattande resurser.

Liknande händelser i andra länder har visat att skolsamfund kan vara särskilt sårbara för kollektiva trauman. I USA, där skolskjutningar tyvärr blivit ett återkommande problem, har man utvecklat omfattande stödprogram som nu delvis implementeras även i Sverige.

Den språkliga analysen som Språktidningen genomfört visar att svenska medier följt en etablerad terminologi vid rapporteringen. Det finns inget stöd för teorin om en medveten språklig strategi för att förminska dådets betydelse.

Experter inom kriskommunikation betonar vikten av tydlig och saklig rapportering vid traumatiska händelser. Samtidigt måste journalister ta hänsyn till offrens integritet och de anhörigas situation. Denna svåra balansgång präglar all rapportering kring våldsbrott.

I ett internationellt perspektiv står sig svensk medierapportering som relativt återhållsam men faktabaserad. I jämförelse med exempelvis amerikanska medier är detaljrikedomen oftast mindre, men detta handlar mer om pressetiska traditioner än om försök att dölja eller förminska händelser.

Guillous påstående om att medierna skulle ha konspirerat för att tona ned allvaret i Örebro-dådet framstår därmed som ogrundade. Det handlar snarare om etablerade språkliga konventioner och pressetiska överväganden än om en samordnad strategi för att manipulera allmänhetens uppfattning.

Sammanfattningsvis visar händelseutvecklingen efter tragedin på Campus Risbergska att språk och ordval i krissituationer är ett komplext område som förtjänar noggrann analys, men anklagelserna om en medveten språklig förminskningsstrategi från mediernas sida saknar substans.