Anders Svensson: Medierna är oense om pronomen efter mordet i Rönninge

En rad språkliga regler för funktionshinder och personbeteckningar

Språkfrågor kan skapa osäkerhet även för vana skribenter. Ett vanligt område där många tvekar gäller användningen av foge-s, särskilt i sammansatta ord kopplade till funktionshinder. Språkexperter rekommenderar formen ”funktionshindersverksamhet” med foge-s, trots att variationer förekommer i vardagligt språkbruk.

Detta följer det grundläggande mönstret för svenska sammansättningar där förledet utgörs av ett redan sammansatt ord. I dessa fall är det vanligt att infoga ett s mellan ordleden. ”Funktionshinderspolitik” har blivit en allmänt accepterad form som skapar ett prejudikat för liknande sammansättningar.

Det finns dock en språklig komplexitet att ta hänsyn till. Många ord som slutar med obetonat ”-er” (liksom ”-en”, ”-el” och ”-on”) skrivs traditionellt utan foge-s. Tydliga exempel på detta mönster är ord som ”glasfiberull”, ”lågvattenmärke”, ”vidvinkelobjektiv” och ”svarthallonsylt”. Detta förklarar varför det finns en viss variation i hur sammansättningar med ”funktionshinder” hanteras i dagens språkbruk.

Även om formen utan foge-s – ”funktionshinderverksamhet” – inte är direkt felaktig, rekommenderar språkexperter konsekvent användning av foge-s för att skapa enhetlighet och tydlighet i texter som berör funktionshindersområdet.

En annan språkfråga som ofta skapar osäkerhet rör hur man ska hantera personbeteckningar som är t-ord i svenskan. Till skillnad från de flesta personbeteckningar, som är n-ord (en kvinna, en man, en arbetare, en direktör), finns några få exempel på t-ord såsom ”ett statsråd”, ”ett vittne” och ”ett barn”.

Denna grammatiska egenhet skapar särskilda utmaningar för kongruensböjning. När ett adjektiv står före ett sådant ord följer det normalt t-formen, vilket ger uttryck som ”ett trovärdigt vittne” eller ”ett sjukt barn”. Komplexiteten ökar dock när adjektivet står efter ordet.

I dessa fall finns det två accepterade sätt att hantera kongruensböjningen. Det vanligaste är att behandla personbeteckningen som andra personord med n-form, vilket ger formuleringar som ”Statsrådet var mycket intresserad” eller ”Vittnet blev så nervös att hen skakade”. Men det förekommer också att skribenter följer det grammatiska genuset och skriver ”Vittnet var nervöst”.

Särskilt intressant är ordet ”barn”, där både t- och n-form accepteras för efterställda bestämningar. När man syftar på ett specifikt barn tenderar n-genus att dominera, som i exemplet ”Vårt barn känner sig sjuk i dag”. När referensen är mer generell, syftandes på barn i allmänhet, blir t-genus vanligare: ”När barnet är sjukt ska det stanna hemma”.

Dessa språkliga nyanser visar på svenskans komplexitet och de val skribenter ställs inför i vardagligt språkbruk. Samtidigt som det finns rekommendationer att förhålla sig till, finns det också utrymme för variation beroende på kontext och syfte med kommunikationen.

För professionella skribenter och kommunikatörer inom offentlig sektor är det särskilt viktigt att vara konsekvent i hur man hanterar dessa språkliga detaljer, då det bidrar till både tydlighet och tillgänglighet i kommunikationen med medborgarna.