Anna Ekström: Hur tänker Parisa Liljestrand att vi ska orka bära upp folkbildningen?

Under tisdagens presentation av Sveriges nya kulturkanon växte en bild fram av folkbildningens betydelse för landets kulturliv. Lars Trägårdh, en av utredarna bakom kanonen, lyfte särskilt fram Brunnsvik folkhögskola, där litterära giganter som Dan Andersson och Stig Sjödin en gång utvecklade sitt författarskap. Hans presentation blev närmast en hyllning till den svenska folkbildningstraditionen och dess roll i samhället.

Men bakom de vackra orden och historiska referenserna döljer sig en annan verklighet – en där folkbildningens infrastruktur systematiskt monteras ner genom minskade anslag och uteblivna satsningar.

I somras tvingades Markaryds folkhögskola i konkurs efter år av stagnerade bidrag. Kulturens studieförbund har helt lagt ner sin verksamhet efter att anslagen till studieförbunden minskades med en tredjedel. Samtidigt kämpar litterära sällskap, som håller liv i arvet från flera av de kanoniserade författarna, med knappa resurser och bristande stöd.

Runt om i landet försvinner replokaler där nästa generations musiker skulle kunna utvecklas. De lokala föreningar som utgör kultursveriges ryggrad tvingas ständigt prioritera bort verksamhet för att få ekonomin att gå ihop.

Tidskriften Parnass, utgiven av de litterära sällskapen, brottas med ekonomiska svårigheter efter att Kulturrådet minskat sitt bidrag. Styrelsemedlemmar beskriver hur de har ”ont i magen” när de försöker få budgeten att gå ihop.

”När de ekonomiska stöden till kultur och folkbildning minskar gör vi som vi brukar – försöker göra det hela billigare, försöker ta betalt utan att skrämma bort folk och försöker hitta pengar på annat håll,” beskriver en person insatt i situationen. ”Billigare betyder färre arrangemang och nedstängda möteslokaler. Att hitta pengar på annat håll betyder att vi alla uppvaktar de få instanser som finns – instanser som i sin tur fått färre resurser.”

Kontrasten blir påtaglig när kulturminister Parisa Liljestrand (M) uttrycker tillfredsställelse över regeringens kultursatsningar och lyfter fram den nya kulturkanonen som bevis. Hon har utlovat över 100 miljoner kronor till verksamhet som ska hålla kulturkanonens verk levande.

Samtidigt som denna nya satsning presenteras med pompa och ståt kämpar just de eldsjälar som idag håller kulturarvet vid liv med att överleva ekonomiskt. De som skapar dagens och morgondagens kultur tvingas allt oftare ställa in evenemang eller helt lägga ner verksamheter på grund av bristande finansiering.

Situationen påminner kritiker om den apokryfiska anekdoten om Marie Antoinette som ska ha sagt ”Finns det inte bröd får de väl äta bakelser” – ett uttryck för en verklighetsfrånvänd överhet. Även om detta är en historisk skröna, känns jämförelsen smärtsamt relevant för många kulturarbetare idag.

Folkbildningens institutioner, som folkhögskolor och studieförbund, har länge fungerat som ”bildningens och kulturens bredryggade arbetshästar” som bär upp, förmedlar och skapar kultur i hela landet året runt. De erbjuder kulturupplevelser och bildningsmöjligheter tillgängliga för alla medborgare, oavsett bakgrund eller ekonomiska förutsättningar.

Men med nuvarande utveckling riskerar denna demokratiska infrastruktur att urholkas. Studieförbund ställer in verksamhet, folkhögskolor tvingas stänga, föreningslivet pressas hårt ekonomiskt och kulturlivet tystnar i delar av landet.

Den nya kulturkanonen, som ska främja och bevara svensk kulturhistoria, lanseras således i en tid då de strukturer som skulle kunna bära den framåt samtidigt försvagas. För många i kultursektorn känns detta som en bitter ironi – att få en fin lista över värdefulla kulturuttryck samtidigt som förutsättningarna för att hålla dem levande systematiskt undermineras.