Anna Håkansson: Dags att ta tillbaka barndomen från världsledare i sandlådan

På svenska scener pågår just nu en intressant trend där barndomens perspektiv och värderingar återerövras. I en tid där vuxenvärlden ofta beskrivs som kaotisk och absurd, försöker teaterscenerna ge röst åt barns upplevelser och kritiska blick på vuxnas beteende.

Hanna Nygrens nya pjäs ”Yngel” på Dalateatern är ett belysande exempel. Föreställningen, som hade premiär den 13 mars, skildrar tolvåriga Ammie som flyr ut i skogen för att undvika att bli vuxen. För att förbli barn måste hon fånga och svälja ett yngel från tjärnen – en modern motsvarighet till Pippi Långstrumps krumelurpiller.

Pjäsen belyser en oroande samhällsutveckling där klimatångest och hopplöshet kryper allt längre ner i åldrarna. Samtidigt diskuterar politiker att sänka straffåldern, vilket signalerar en förändrad syn på barndomen som institution. Det finns en skarp kontrast mellan barns rättmätiga oro och vuxenvärldens bristande ansvarstagande.

Svenska teaterscener tycks vilja återta barnsligheten som något positivt och ge motstånd mot en vuxenvärld präglad av irrationellt maktutövande. Den traditionella definitionen av ”barnslig” har förskjutits från att handla om lekfullhet och rättvisepatos till att snarare beskriva maktfullkomliga vuxna som dominerar sin omgivning.

Viktor Tjernelds tolkning av ”Kejsarens nya kläder” har turnerat flitigt över hela Sverige, från Malmö till Falun, och symboliserar barnets roll som sanningssägare i en värld där vuxna blundar för uppenbara problem.

Teaterforskaren Karin Helander har i antologin ”Unga Dramaten! Det osnutna kulturarvet på Sveriges nationalscen” konstaterat att barns ilska över vuxnas ansvarslöshet har blivit ett genomgående tema i 2000-talets barnteater. Denna tendens fortsätter att prägla vårens repertoar, där maktrelationen mellan barn och vuxna står i fokus.

Kulturhuset Stadsteaterns Vällingbyscen tar sig an Victor Hugos klassiska epos ”Les Misérables” med premiär den 6 mars. Denna nyproduktion, framtagen av dramatikern Åsa Lindholm och regissören Johan Paus, riktar sig specifikt till en ung ytterstadspublik. Valet av material är signifikant – trots att verket ofta förknippas med en medelålders medelklasspublik genom musikalen, utgör barn- och ungdomsupproret själva kärnan i Hugos berättelse om Gavroche, Cosette och andra utsatta barn.

Men dagens barnteater handlar inte bara om ilska och uppror. Barns fantasi och nyfikenhet lyfts också fram som viktiga egenskaper i flera produktioner. Riksteaterns ”De som aldrig dör”, med premiär den 10 mars, är en lekfull skräcksaga av den norske dramatikern Eirik Fauske som tidigare imponerat med ”Hundratals barn i vild kamp”. Pjäsen utforskar skogen, mörkret och rädslan för det okända genom barnets perspektiv.

På Backa teater i Göteborg sätter Rasmus Lindgren upp Martina Montelius ”Mira går genom rummen” den 17 april. Här porträtteras sjuåriga Mira som, till skillnad från de vuxna i hennes omgivning, vågar konfrontera de stora livsfrågorna utan rädsla.

Regionteater Blekinge Kronoberg fortsätter sin turné med ”Alla är barn”, baserad på Britta Perssons bok. Föreställningen utgår från den existentiella tanken att alla människor i grunden förblir barn genom livet.

Bland vårens övriga höjdpunkter märks ”Tassen på hjärtat” på Unga Dramaten/Riksteatern, där Elmira Arikan skapat ett triangeldrama mellan en flicka, hennes pappa och en magisk katt. Teater Västernorrland och Estrad Norr presenterar ”Sagan om den lilla sjöjungfrun”, där den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig vänder på perspektiven i H.C. Andersens klassiska saga. På Ung Scen Öst har föreställningen ”Vem i hela världen kan man lita på?” premiär den 13 mars, en klassrumsföreställning som utforskar spänningen mellan fantasi och sanning.

Gemensamt för dessa föreställningar är en strävan efter att låta barns perspektiv och värderingar återta sin plats i den kulturella sfären. Som artikelförfattaren antyder – det är kanske först när vi vuxna inser att vi också är barn som vi verkligen kan återta den barndom som är vår.