Anna Hallberg: Hos Gerda Antti möttes strängheten och friheten i en litteratur som sprakar

#

En mångsidig litterär röst tystnar: Gerda Antti har gått ur tiden

Det kom som ett tungt besked för den svenska litterära världen när författaren Gerda Antti nyligen gick bort vid 96 års ålder. Med ett författarskap som sträckte sig över flera decennier och genrer efterlämnar hon ett betydande litterärt arv som präglats av vardagsnära skildringar med både värme och skärpa.

Född 1929 i Övertorneå i Norrbotten, tog Antti steget in i litteraturvärlden under tidigt 1960-tal. Hennes litterära debut ”Här och nu” publicerades 1961 i Bonniers ”Lilla lyrikserien” till det blygsamma priset av 4,75 kronor. I denna första diktsamling framträder en annan sida av författaren än den många senare skulle lära känna – en mer allvarsam röst med djupa melankoliska undertoner. ”Melankolien är mitt trapphus”, skrev hon, och ”sorgen kommer alltid att vara låset till rummet där mitt liv pågår”.

Innan debuten hade den då 21-åriga Antti gift sig med den etablerade författaren Walter Ljungquist, 29 år äldre än hon, och flyttat från Norrbotten till Stockholm. Diktsamlingen var dedikerad ”Till min man”, vilket markerade början på både ett äktenskap och en litterär bana som skulle utvecklas i många riktningar.

Det som senare skulle bli Anttis signum var hennes förmåga att skildra vardagslivets vedermödor med både frankt tilltal och humor. Hon blev en författare som överbryggar klyftan mellan det litterärt högaktade och det folkligt älskade. Som Karin Perers uttryckte det i boken ”Gerda Antti – mer än folkkär författare” från 1996: ”Alla som läser och diskuterar Gerda Anttis författargärning återkommer till hennes skildringar av det vardagsnära”.

Anttis författarskap rymde en imponerande bredd – från dikter och noveller till kåserier, debattböcker och romaner. Hon blev också en viktig del av den svenska litterära mittfåran under 1970-talet, då bokklubbar förmedlade samtidens stora författarröster. Litteraturkritikern Lotta Olsson har träffande beskrivit hur Antti, tillsammans med namn som Inger Alfvén, Kerstin Thorvall och Sven Delblanc, var ”kända på ett sätt som känns alldeles främmande idag”.

I en egen betraktelse över sitt skrivande, kallad ”Språkets glädje”, beskrev Antti träffande den strävan som driver så många författare: att få språket och det som ska beskrivas att ”dansa så tätt ihop och så i takt att det knappt finns en glipa mellan dem.” Det är kanske just i denna balansakt mellan återhållen stränghet och frihetsimpuls som styrkan i Anttis litteratur ligger – en spänningsfylld dans mellan form och innehåll.

Uttryck som ”Det är mycket med det jordiska” har blivit närmast bevingade ord i det svenska språket, och visar på den genomslagskraft Anttis formuleringar haft i vår gemensamma kultursfär.

Efter flytten från Stockholm kom Antti att bosätta sig i Östergötland, där hon tillbringade den senare delen av sitt liv. Hildegun Stridh har beskrivit hur centrala motiv i hennes böcker handlade om ”Människans behov av människan – och så litet vi egentligen gör för varandra”, teman som ständigt återkom i hennes verk.

Det finns något närmast profetiskt i den sista dikten från Anttis debutsamling, ”Skymning”, som avslutas med raderna: ”Stillheten inför mörkret; skymning: en snäcka där jag hör hur Gud susar.” Med sin känsliga gestaltning av övergången mellan ljus och mörker framstår den idag som en passande avslutning även på ett långt och betydelsefullt författarliv.

Med Gerda Anttis bortgång förlorar Sverige en författare vars verk fortfarande utgör en viktig del av vårt gemensamma kulturarv – en röst som med skärpa, värme och humor fångade det mänskliga tillståndet i alla dess nyanser.