Anna Rosén: Något i mig går sönder när Jonatan Unge är utklädd till Beethoven

Sveriges Radio och SVT:s konsertproduktioner ifrågasätts för bristande kvalitet i presentationen

I en uppmärksammad kritik riktas nu hård granskning mot Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen efter två uppmärksammade konserter. Berwaldhallen, som sedan 1979 varit hemvist för Sveriges Radios symfoniorkester och den internationellt erkända Radiokören, sände nyligen en julkonsert i P2 den 19 december och en trettondagskonsert på SVT den 10 januari.

Trots att både orkester, kör, solister och dirigenter levererade musik på högsta konstnärliga nivå, har presentationerna av programmen väckt starka reaktioner. De två konferenciererna – skådespelaren Niklas Riesbeck vid julkonserten och komikern Jonatan Unge under trettondagskonserten – kritiseras för att ha visat bristande förståelse för både artisterna och sammanhanget de medverkat i.

Särskilt har Jonatan Unges framträdande, där han uppträdde utklädd till Beethoven, beskrivits som så plågsamt att det underminerade konsertens festlighet och konstnärliga elegans. Kritiker menar att detta val av presentation speglar en producentambition att göra klassisk musik mer ”Tiktok-vänlig” och nå bredare publik, men på bekostnad av det konstnärliga innehållet.

I tider när kulturinstitutioner kämpar i kulturpolitisk motvind är strävan att nå nya målgrupper förståelig. Alla kulturaktörer söker nya metoder och grepp för att utöka sin publik, men frågan är var gränsen går för hur mycket man kan experimentera med den konstnärliga kvaliteten utan att äventyra själva kärnan i verksamheten.

Det finns en grundläggande motsättning i synsättet. Å ena sidan talar många om musikens universella språk och förmåga att beröra människor oavsett tidigare erfarenhet eller musikalisk bildning. Å andra sidan verkar Berwaldhallen med dessa produktioner signalera att de inte tror att musiken i sig är tillräcklig för att engagera en modern publik.

Kritiker betonar att även humor och lättsamhet kan ha en plats i konstnärliga sammanhang av hög kaliber, men att underhållningen då behöver hålla samma kvalitetsnivå som musiken. Det handlar inte om att vara konservativ, utan om att respektera både konsten och publiken – inklusive nya lyssnare som man försöker nå.

Med tanke på den begränsade exponering som konstmusik får i svensk public service idag blir varje sändningstillfälle extra betydelsefullt. Kritiker menar att Berwaldhallen genom dessa produktioner visar en vacklande självkänsla och bristande tro på den konst de har i uppdrag att förvalta, utveckla och sprida.

Situationen väcker viktiga frågor om hur kulturinstitutioner bäst når nya målgrupper utan att kompromissa med sin integritet. Är det rätt strategi att försöka förenkla eller förvränga den klassiska musikens presentation för att locka nya lyssnare? Riskerar man att underskatta nya publikgrupper genom att anta att de behöver en ”enklare” ingång till konstmusik?

Berwaldhallens konserter representerar ett viktigt skyltfönster för svensk konstmusik i allmänhet och för orkestern och kören i synnerhet. När dessa sändningar på bästa sändningstid inte lever upp till förväntningarna sänder det signaler om institutionens prioriteringar och syn på sin egen verksamhet.

Utmaningen för Berwaldhallen och liknande institutioner är att hitta en balans där man bjuder in nya lyssnare till konstmusikens värld utan att förminska vare sig konsten eller publiken. Det handlar om att med värme, humor och bibehållen integritet bygga morgondagens musiker och kulturkonsumenter, genom att visa tilltro till att konstmusiken i sig själv är tillräckligt stark och relevant.