Kulturarvets framtid hotas när staten avyttrar historiska fastigheter
En oroväckande paradox har uppstått i svensk kulturpolitik. Samtidigt som röster inom regeringen och dess samarbetspartner förespråkar ”klassisk arkitektur”, tycks statliga myndigheter systematiskt göra sig av med just det historiska kulturarv som utgör grunden för vår arkitekturhistoria.
Från både Statens Fastighetsverk (SFV) och Riksantikvarieämbetet kommer nu alarmerande varningssignaler gällande 37 historiska fastigheter som finns upptagna på SFV:s senaste avyttringsplan. Trots att SFV går med vinst planerar de att sälja bland annat 1600-talsslottet Salsta, en av stormaktstidens främsta arkitektoniska pärlor.
Salsta slott representerar inte bara en värdefull byggnad, utan en komplett helhet av byggnadskonst, landskapsarkitektur och originalinredning från en betydelsefull historisk epok. Vid en försäljning riskerar denna helhet att splittras eller i värsta fall förstöras, då särskilt interiörer saknar tillräckligt lagskydd.
Det finns en reell oro för att slottets framtida öde hamnar i händerna på privata investerare utan tillräcklig respekt för de kulturhistoriska värdena. Endast ett fåtal, ännu odefinierade, interiöra delar kan säkert skyddas efter en försäljning, vilket skapar betydande osäkerhet. Myndigheternas hantering av distinktionen mellan fast och lös inredning förblir oklar, och det snabba avyttringstempot tycks prioriteras framför kulturhistoriska värden.
Problemet sträcker sig även till naturområden med kulturhistoriskt värde. Vid Naturhistoriska museet, där Kungliga Nationalstadsparken nyligen firade 30-årsjubileum, påtalas att existerande lagstiftning inte följs. Trots tydliga bestämmelser om att ”ny bebyggelse får komma till stånd endast om det kan ske utan intrång i parklandskapet och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas” har exploateringar successivt tillåtits inom parkområdet.
Bland dessa projekt finns bland annat 1 500 kvadratmeter universitetslokaler och 1 500 studentbostäder i Albano-området, vilket illustrerar hur ekonomiska intressen prioriteras framför bevarandet av unika kulturmiljöer. Representanter för Nationalstadsparken uttrycker nu oro för om parken kommer att existera i sin nuvarande form om 30 år.
När det gäller diskussionen om ”klassisk arkitektur” är det viktigt att förstå vad begreppet egentligen innebär i dagens kontext. I de flesta fall handlar det om nybyggda strukturer vars fasader imiterar historiska stilar, men vars konstruktion, material och utformning i övrigt liknar modern standardbebyggelse. Detta står i stark kontrast till den genuina klassiska arkitekturen, som kännetecknas av hantverksskicklighet och materialval som visat sig hållbara över århundraden.
Situationen har nyligen förvärrats ytterligare efter att Mark- och miljödomstolen i april tillät byggandet av en ny vattenreservoar i Nationalstadsparken, trots lagens tydliga formuleringar. Detta har föranlett Samfundet S:t Erik att ansöka om resning i Högsta domstolen.
Ett särskilt oroande fenomen är vad som beskrivs som ”de små stegens tyranni” – där varje enskilt ingrepp kan framstå som begränsat, men den kumulativa effekten över tid riskerar att fundamentalt förändra kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Medan städer som Paris aktivt arbetar för att utöka grönytor och bevara sin historiska identitet, tycks Stockholm gå i motsatt riktning.
Om regeringen verkligen värdesätter klassisk arkitektur, vore det logiskt att börja med att bevara och vårda de autentiska klassiska miljöer som redan existerar, snarare än att ersätta dem med moderna imitationer. En omprövning av statens förhållningssätt till vårt gemensamma kultur- och naturarv framstår som alltmer angelägen för att säkerställa att dessa omistliga värden bevaras för kommande generationer.
