Är Karlaplan verkligen mer än ett gigantiskt trafikhinder?

I kölvattnet av Måns Wadensjös nya litterära verk ”Karlaplanspraktikan” väcks nya frågor om ett av Stockholms mest karaktäristiska områden. Författaren tycks vilja återuppliva och omtolka den speciella stämning som präglar gränslandet mellan det välbärgade Östermalm och det något mer blandade Gärdet, med Karlaplan som navet i denna urbana miljö.

Karlaplan har länge fungerat som en betydelsefull knutpunkt i Stockholms innerstad. Med sin karakteristiska fontän, ritat av arkitekten Alfred Liljekvist och invigd 1939, har platsen blivit något av en symbol för övergången mellan stadens olika sociala skikt. Här möts den traditionella östermalmska överklassen med en mer diversifierad befolkningsgrupp från omkringliggande områden.

I litteraturen har Karlaplan skildrats av flera framstående svenska författare genom åren. Per Anders Fogelström gav området en viktig roll i sina Stockholmsskildringar, medan Hjalmar Söderberg i ”Förvillelser” beskrev miljöerna kring Karlaplan med sin karakteristiska melankoliska blick på huvudstadens borgerlighet.

Wadensjös nya verk ansluter sig till denna litterära tradition men tycks söka nya ingångar till förståelsen av platsens betydelse i dagens Stockholm. I en tid av ökande gentrifiering och förändrade sociala mönster i innerstaden, framstår Karlaplan som en särskilt intressant miljö att studera.

Området runt Karlaplan har genomgått betydande förändringar under de senaste decennierna. Den klassiska bebyggelsen från tidigt 1900-tal står kvar, men butiker, restauranger och serviceutbud har förändrats i takt med stadens utveckling. Flera av de äldre institutionerna – som exempelvis biografen Karlaplan som stängde 1985 – har försvunnit och ersatts av moderna verksamheter som speglar de nuvarande invånarnas livsstil.

Fastighetspriserna i området tillhör Stockholms högsta, vilket bidragit till en viss homogenisering av befolkningen. Samtidigt finns fortfarande spår av den äldre tidens sociala sammansättning, med äldre hyresgäster som bott i samma lägenheter i decennier, jämsides med nyinflyttade höginkomsttagare.

Karlaplanområdets arkitektur utgör en speciell del av Stockholms stadslandskap. De pampiga fastigheterna från 1910- och 20-talen, ritade av framstående arkitekter som Ragnar Östberg och Ivar Tengbom, representerar en betydelsefull epok i Stockholms utveckling. Här skapades bostäder för en växande borgarklass i en tid då staden expanderade kraftigt, både ekonomiskt och befolkningsmässigt.

Denna fysiska miljö har satt sin prägel på litterära skildringar av området. Den klassmedvetenhet som Wadensjö enligt uppgift undersöker i sin bok har varit ett återkommande tema i berättelser om Östermalm och dess gränsområden. Det är en miljö där sociala koder och hierarkier ofta blivit tydliga, men där också mötet mellan olika samhällsgrupper kunnat äga rum.

Kulturellt har Karlaplan spelat en viktig roll som hem för institutioner som Filmhuset och Armémuseum i närområdet. Även biblioteket i Gärdeshuset har bidragit till att göra området till ett nav för kultur och bildning.

Intresset för Karlaplan och dess omgivningar återspeglar en bredare tendens i samtida svensk litteratur, där platsens betydelse och stadens sociala geografi allt oftare hamnar i fokus. Författare som Wadensjö bidrar till att fördjupa förståelsen av hur fysiska platser formar människors identiteter och sociala relationer.

Att ”återförtrolla” ett område, som Wadensjö enligt uppgift försöker göra, kan tolkas som ett försök att återuppliva en förlorad känsla för platsens egenart och historia. I en tid när många innerstadsområden genomgår snabb förändring och homogenisering, blir sådana litterära undersökningar värdefulla påminnelser om de lager av betydelser som finns inbäddade i stadens rum.

För Stockholmare representerar Karlaplan olika saker beroende på ålder, bakgrund och relation till området. För vissa är det främst en trafikplats, för andra ett exempel på östermalmsk exklusivitet, och för ytterligare andra en miljö förknippad med barndom, ungdom eller betydelsefulla livshändelser.

I denna väv av personliga och kollektiva minnen, social historia och arkitektonisk särprägel hittar litteraturen sitt material. Wadensjös ”Karlaplanspraktikan” verkar vilja utforska just denna komplexa blandning, och därmed bidra till den pågående berättelsen om en av Stockholms mest karakteristiska platser.