Arlo Parks: ”Jag har inspirerats av Robyns mod”

I den brittiska artisten Arlo Parks trevande resa genom klubblivet

Med det lågmälda och introspektiva debutalbumet ”Collapsed in sunbeams” fick Arlo Parks sitt stora genombrott 2021, endast tjugo år gammal. Skivan belönades med det prestigefyllda Mercurypriset och efter uppföljaren ”My soft machine” 2023 tog hon ett steg tillbaka för att omvärdera sin musikaliska inriktning.

Under tre år har Parks arbetat med sitt nya album ”Ambiguous desire”, där hon gjort en märkbar sonisk förflyttning från det tidigare lugna singer/songwriter-soundet till ett mer klubborienterat uttryck.

”Oavsett om jag var i New York, London, LA eller Berlin så tillbringade jag mer tid i klubbmiljöer”, berättar Parks i en videointervju. ”Men jag har också inspirerats av arvet och historierna om olika subkulturer, om undergroundscenen.”

För att fördjupa sig i detta har Parks ägnat sig åt omfattande research kring klubbkulturens historia. Hon nämner boken ”Temporary pleasure” av John Leo Gillen som handlar om nattklubbars arkitektur, design och kultur från 1960-talet fram till idag.

”Jag läste mycket om The Loft som var David Mancusos ställe i New York, om Paradise Garage och alla DJ:er som formade 70- och 80-talets klubbkultur. Om New Yorks discoscen, technoscenerna i Detroit och Chicago, The Warehouse project i Manchester. Jag lärde mig om hur saker hade utvecklats och vad som hade förblivit detsamma.”

Musiken som influerat Parks nya riktning är ett brett spektrum från 80-talets Madonna och Janet Jackson till samtida artister som Robyn, vars nyligen släppta album ”Sexistential” hon återkommer till flera gånger under samtalet.

”Robyn har i decennier levt i den här världen av electronica och pop. Jag har precis börjat inkorporera det i det jag gör. Men hur hon pratar om att hitta frihet och att höra hemma, att inte alltid vara perfekt och ibland vara konstig men i slutändan vacker… Hon har varit väldigt ärlig när det kommer till det personliga. Jag hoppas att lite av hennes mod kan återspeglas i hur jag är modig, på mitt sätt.”

För den numera Los Angeles-baserade artisten har det varit viktigt att processen med nya albumet fått ta tid. Hon skrev en mängd låtar och ägnade mycket tid åt att finslipa detaljerna, inte minst i låtordningen.

”Jag försöker berätta en historia, ljudmässigt och tematiskt. Men det matchar ju inte nödvändigtvis alltid. Vissa av de mest smärtsamma låtarna är de som ljudmässigt är mest euforiska, och vice versa. Det är verkligen en utmaning att få det att kännas som ett flöde.”

Singeln ”Heaven” från nya albumet beskriver hon som ett ögonblick från en fest tidigt på morgonen, med drömskt beat och ett inverterat drop. Texten rymmer rader som ”You’re embedded in me like the scar up my arm/Under the bridge, watching Kelly spin plates”.

”’Heaven’ är låten som för mig sammanfattar riskerna som jag ville ta. Det personliga, precisa historieberättandet. Det känns som ett fotografi för mig. Och den kom väldigt naturligt till mig.”

Just textförfattandet framstår som en central del av Parks skapande. I kölvattnet av ”My soft machine” debuterade hon som poet med diktsamlingen ”The magic border”. Hon beskriver låtskrivandet som sitt sätt att vara ärlig på.

”Jag förälskade mig i skrivandet när jag gjorde det på egen hand. Det var något som jag gjorde för mig själv, och jag vet inte om det skulle fungera om jag skrev på ett sätt som var abstrakt eller kändes separerat från mig själv.”

Parks nämner artister som Elliott Smith och Sufjan Stevens som förebilder för sitt personliga uttryck. Skrivandet har varit en del av hennes liv sedan barndomen.

”Jag kunde sitta för mig själv och skriva i timmar. Ingen annan i min familj skriver, så jag tror verkligen att det kom inifrån, på ett sätt som inte går att förklara. Men jag försöker att inte fundera på varför så mycket, jag tror att det skulle förstöra magin.”

På frågan om varför just musiken blev hennes konstform, svarar Parks att det är möjligheterna till samarbete som lockat henne.

”Jag spelade i ett band med mina vänner när jag var yngre och gillade idén av att jobba med producenter, med andra musiker. Potentialen i det. Mitt skrivande kunde ta sig massa olika uttryck, men jag tror att musiken föll sig naturligt.”

Anaïs Oluwatoyin Estelle Marinho, som är Parks riktiga namn, föddes i London 2000 men bor numera i Los Angeles. Efter singeldebutens ”Cola” 2018 och EP:n ”Super sad generation” året därpå, släpptes hennes nya album ”Ambiguous desire” den 3 april i år, som ett vittnesbörd om en artist i ständig utveckling.