Äventyrlig bladvändare om en isande färd mot släktingarna i Sverige

I Skuggan av den vita döden: En pojkes överlevnad på Antarktis is

När Ernest Shackletons expedition mot Sydpolen inleddes 1914 med fartyget Endurance fanns en oväntad passagerare ombord. Mitt bland de våghalsar som svarat på en annons som utlovade ”låga löner, bitter kyla och långa månader av konstant mörker” fanns den föräldralösa pojken Sven, vars öde nu skildras i Mia Öströms gripande äventyrsroman ”Den vita döden”.

Expeditionen, som kom att bli en av polarhistoriens mest dramatiska, utgör bakgrunden till berättelsen om pojken som förlorat både mor och far – modern i barnsäng och fadern i feber. Med en brinnande längtan efter att hitta sina svenska släktingar tar sig Sven ner till hamnen i Buenos Aires och smyger ombord på första bästa skepp.

Ombord på Endurance, långt från säkerhet och civilisation, finner den unge fripassageraren en oväntad gemenskap. Han får uppgifter inom matlagning och städning, och knyter särskilda band till skeppets katt Chippy, som påminner om familjekatten han tvingats lämna kvar. Bland expeditionens 69 slädhundar blir särskilt hunden Elsa hans egen följeslagare, och i snickaren Harry hittar han en beskyddare och mentor.

Öströms skildring av livsvillkoren under expeditionen är både detaljrik och fängslande. Med stark närvaro och sinnliga beskrivningar målar hon upp den antarktiska miljön – hur kylan bränner och svider mot huden, den karakteristiska lukten av sälkött, och den ständigt närvarande oron som följer besättningen likt en skugga.

När Endurance till slut fastnar i packisen, börjar expeditionens verkliga prövningar. Besättningen tvingas överge det krossade skeppet, slå läger på isen och sedermera använda livbåtarna i ett desperat försök att nå räddning. För Sven blir den vita, ogenomträngliga isen en påtaglig fiende. Han reflekterar över hur han alltid föreställt sig döden som något mörkt, men här möter han en annan form av hot – den vita, kalla döden.

Trots att berättelsen är historiskt förankrad i Shackletons verkliga expedition, lyckas Öström skapa en trovärdig plats för den fiktiva karaktären Sven. Hans perspektiv ger en unik inblick i expeditionens strapatser, filtrerade genom ett barns upplevelser av extrema förhållanden.

Boken har dock vissa svagheter. Svens bakgrundshistoria kunde ha utvecklats mer för att göra hans resa än mer känslomässigt engagerande. Hans liv i Buenos Aires förblir diffust, och de minnen han bär med sig – som moderns doft i en medhavd tröja – hade kunnat få fler nyanser. Den ambivalens som rimligtvis borde finnas i beslutet att lämna sin uppväxtmiljö för att söka släktingar i Sverige berörs knappt.

Även karaktärerna från besättningen förblir något anonyma trots deras betydelse för Sven. Detta hindrar dock inte Öström från att förmedla pojkens smärta och längtan efter tillhörighet på ett övertygande sätt.

Den historiska bakgrunden ger berättelsen extra tyngd. Shackletons expedition blev berömd för sin remarkabla överlevnadshistoria – trots att fartyget förstördes och målet att korsa Antarktis aldrig uppnåddes, överlevde samtliga besättningsmän genom Shackletons enastående ledarskap under extrema förhållanden.

Med ”Den vita döden” har Mia Öström skapat en isande spännande äventyrsberättelse som passar läsare från nio år. Genom att kombinera historiska fakta med fiction skapar hon en engagerande bladvändare som belyser teman som överlevnad, vänskap och längtan efter tillhörighet, allt mot bakgrund av en av historiens mest dramatiska polarexpeditioner.