Avförtrollad ”Carmen” vägrar göra romantik av våldet

Den råa verkligheten bakom operaklassikern har aldrig framträtt så tydligt som i Malmö Operas nya uppsättning av ”Carmen”. Georges Bizets mästerverk, som sedan urpremiären 1875 har fascinerat publik världen över, presenteras här utan förskönande filter eller romantiserande inslag.

I denna tolkning står brutaliteten i Carmens öde i centrum. Det är en Carmen långt från de exotiserande klichéerna och de stereotypa framställningarna som ofta har präglat uppsättningar av detta verk. Istället möter publiken en rå, osminklad berättelse om ett kvinnoöde i en värld dominerad av maskulin makt och våld.

Regin tar ett tydligt grepp om materialet som visar sig vara både effektivt och problematiskt. Å ena sidan lyckas föreställningen skapa starka scener som verkligen berör, å andra sidan blir helhetsintrycket något splittrat. Det uppstår en känsla av att föreställningen består av separata musiknummer med mellanliggande dialog, snarare än ett sammanhängande narrativ.

Malmö Opera har under senare år profilerat sig med nyskapande tolkningar av de stora klassikerna. Denna ”Carmen” följer i samma spår genom att avlägsna sig från den traditionella spanska folkloren som ofta förknippas med verket. Istället placeras handlingen i en mer tidlös miljö där maktstrukturer och könsroller blir tydligare.

Solistinsatserna är genomgående starka, med särskilt imponerande prestationer från huvudrollsinnehavarna. Orkestern under ledning av dirigenten hanterar Bizets färgrika partitur med både precision och sensibilitet, från de lyriska partierna till de dramatiska höjdpunkterna.

Det som verkligen utmärker denna uppsättning är hur den belyser de mörkare aspekterna av berättelsen. Carmen, som ofta framställs som en förförisk frihetsälskande kvinna, visas här snarare som ett offer för omständigheter och social orättvisa. Don José, vars besatthet leder till tragedin, skildras inte som en romantisk hjälte utan som en komplex, psykologiskt instabil karaktär.

Scenografin är avskalad och funktionell, med fokus på att skapa utrymme för aktörerna snarare än att imponera med visuella effekter. Kostymerna är samtida med subtila referenser till operans spanska ursprung, vilket skapar en intressant kontrastverkan mellan det tidlösa och det specifika.

Ljussättningen spelar en avgörande roll i föreställningen. Genom skicklig användning av ljus och skugga förstärks både dramatiken och den psykologiska dimensionen i berättelsen. Särskilt i de mörkare scenerna skapas en atmosfär som understryker föreställningens grundtema – att det inte finns någon skönhet i Carmens öde, bara brutal sanning.

Trots uppsättningens många förtjänster kan man inte bortse från den fragmentariska känsla som ibland uppstår. Det är som om regissören har velat lyfta fram specifika scener och nummer snarare än att skapa en sömlös helhet. Detta resulterar i en produktion som tidvis känns mer som en konsert med dramatiska inslag än en fullt integrerad operaföreställning.

Denna problematik är inte ovanlig när det gäller ”Carmen”, ett verk som balanserar mellan opera och musikteater med sina talade dialoger. Men i denna uppsättning blir kontrasten mellan de musikaliska höjdpunkterna och den talade dialogen särskilt påtaglig, vilket förstärker känslan av diskontinuitet.

Malmö Operas publik har dock tagit emot föreställningen med stort intresse. Biljetterna till premiären och de efterföljande föreställningarna sålde slut snabbt, vilket visar på det fortsatta intresset för denna operaklassiker, särskilt när den presenteras i en ny och utmanande tappning.

I en tid när operavärlden brottas med frågor om relevans och tillgänglighet, representerar denna ”Carmen” ett intressant försök att göra ett klassiskt verk angeläget för en modern publik. Genom att fokusera på de mörka, sociala aspekterna av berättelsen snarare än på exotism och romantik, skapar Malmö Opera en föreställning som är både tankeväckande och känslomässigt utmanande.

Sammantaget är denna ”Carmen” en produktion som väcker frågor och känslor, även om den inte alltid lyckas hålla samman som ett enhetligt konstverk. Den erbjuder en stark, nytolkande vision av ett klassiskt verk – en vision som kanske inte behagar alla, men som definitivt inte lämnar någon oberörd.