Utställning i Kalmar belyser fängelsesystemets framtid

Det var efter en upptrappande dispyt på en vernissagefest i Göteborg 1923 som konstnären Isaac Grünewald dömdes till en månads fängelse. Rättegången präglades av antisemitiska undertoner som återspeglades i dåtidens presskommentarer. Trots fängelsevistelsen på Långholmen åtnjöt Grünewald dock särskilda privilegier – han hade tillgång till konstnärsmaterial och kunde arbeta nästan som vanligt under sin tid i cellen.

Resultatet blev en serie expressiva teckningar och akvareller som idag finns bevarade i Kalmar konstmuseums samlingar. Dessa cellinteriörer utgör nu den historiska ingången till utställningen ”Det sista straffet” som visas på Kalmar konstmuseum fram till den 24 maj.

Utställningen, som bara omfattar fyra konstnärer med vitt skilda uttryck, lyckas ändå skapa något både ovanligt och angeläget. Som titeln antyder leker konceptet med tanken att fängelsestraff i framtiden kan komma att betraktas som lika inhumant och förlegat som vi idag ser på dödsstraff eller offentliga lynchningar.

En sådan idé kan förefalla som en socialpolitisk utopi, särskilt i dagens samhällsklimat där övervakning och disciplinering tilltar och den nuvarande regeringen utlovat en kraftig utbyggnad av landets fängelsekapacitet under det kommande decenniet. Men just genom denna kontrast skapar utställningen ett oväntat befriande perspektiv.

Tyngdpunkten ligger på samtida konstnärskap, med den amerikanske konstnären Jesse Krimes som internationell stjärna. Krimes, som själv avtjänat tre års fängelse, tvingades till skillnad från Grünewald utveckla helt egna metoder för att kunna arbeta under sin fängelsevistelse. Genom att applicera hårgelé på tidningssidor kunde han skapa tunna grafiska tryck på fängelsens lakan. Dessa smugglades sedan ut och syddes ihop till stora gobelänger.

Ett av dessa monumentala collage upptar en hel vägg i Kalmar. Det är ett både rörande och mäktigt verk, även om det är själva tillverkningsprocessen som fascinerar mer än det konstnärliga uttrycket.

Magnus Bärtås har i sitt bidrag samarbetat med sex interner på Kalmarfängelset i ett flera månader långt projekt. Resultatet blev en spöklik miniatyrstad av höga, rangliga torn byggda av legobitar som lackerats i en matt benvit nyans. Verket beskrivs som en av det märkligaste på utställningen – en fantasifull dystopi som paradoxalt nog uttrycker en begränsad dröm om frihet.

Det mest slående inslaget kommer från Petronella Petander, vars filminstallation ”Tiden” beskrivs som ”närmast provokativt lågmäld”. Med monoton stämma berättar hon om vardagen i kvinnofängelset på Färingsö, medan bilderna visar en ödslig busskur i närheten av anstalten. Kontrasten mellan de torftiga bilderna och berättelsens smärtsamma detaljrikedom – med tvångsarbete, isolering och pennalism – skapar en förvirrande men kraftfull upplevelse.

Utställningens skapare har vågat ta sig an ett svårt och kontroversiellt ämne med både historisk förankring och framtidsperspektiv. Genom att sammanföra vitt skilda konstnärliga uttryck – från Grünewalds klassiska teckningar till Petanders minimalistiska film – får besökaren reflektera över straffsystemets grundläggande premisser och möjliga framtid.

I en tid av hårdare politisk retorik kring kriminalitet och straff erbjuder ”Det sista straffet” en sällsynt möjlighet till eftertanke kring hur vi som samhälle behandlar dem som bryter mot våra lagar – och om det finns alternativa vägar framåt.