Barnsoldater i Sverige – ungdomsbrottslighet når nya dimensioner
I länder som Sierra Leone, Tchad, Uganda och Somalia har rebellgrupper och regeringsstyrkor under lång tid utnyttjat barnsoldater. Dessa barn rekryteras genom tvång, hot eller extrem fattigdom som lämnar dem utan alternativ. Barn är attraktiva för dessa grupper eftersom de är lätta att påverka psykologiskt, kostar mindre och paradoxalt nog kan upplevas som mer skräckinjagande för fienden på grund av deras oförutsägbarhet.
När dessa förhållanden uppmärksammades internationellt väckte det starka reaktioner och fördömanden. Men nu står Sverige inför ett liknande, om än annorlunda fenomen: kriminella gäng som systematiskt använder barn för att utföra beställningsmord, och ökningen är dramatisk.
Till skillnad från situationen i afrikanska konfliktzoner behöver svenska gängledare sällan använda direkta hot för att rekrytera. Istället anmäler sig barn frivilligt via krypterade tjänster som Signal för att ”jappa” (skjuta) okända personer. Motivationen är ofta materialistisk – en ny mobiltelefon eller märkeskläder.
Detta fenomen borde rimligen väcka stark oro i samhället, men istället har den mest intensiva debatten kommit att handla om regeringens förslag att tillfälligt sänka straffmyndighetsåldern från femton till tretton år. Kritiker beskriver detta som att ”sätta barn i fängelse”, en formulering som framkallar starka emotionella reaktioner.
Vad som ofta förbises i debatten är att offren för dessa ungdomsbrottslingar också många gånger är barn. Dessutom innebär förslaget att trettonåringar skulle få en straffrabatt på nittio procent och att lagändringen endast skulle gälla särskilt grova brott – inte mindre förseelser som snatteri. Förslaget är även tänkt som en tillfällig lösning under fem år, varefter man återgår till femtonårsgränsen.
Det är också värt att notera att flera europeiska länder redan har en lägre straffmyndighetsålder än Sverige. I Nederländerna och Belgien är gränsen tolv år, medan Storbritannien har satt den vid tio år.
En del av problemet med den upphetade debatten tycks vara semantisk. När man talar om ”barn i fängelse” skapas mentala bilder av inhumana förhållanden, när verkligheten snarare skulle innebära att dessa unga förövare avlägsnas från kriminella miljöer och får struktur, utbildningsstöd och psykologisk hjälp.
Många kritiker har pekat på att regeringen ignorerat remissinstansernas invändningar mot förslaget. Detta väcker intressanta frågor om maktfördelning i demokratin. Om en regering alltid skulle rätta sig efter remissinstanser, vad är då syftet med allmänna val? Skulle det inte vara mer effektivt att låta dessa instanser styra landet direkt?
Det är inte otänkbart att en del av motståndet från remissinstanserna som polisfacket, kriminalvården och advokatsamfundet delvis bottnar i oro för ökad arbetsbelastning. Att implementera en sådan reform kräver betydande resurser och ansträngningar, och risken för misslyckande kan verka avskräckande.
Samtidigt fortsätter problemet med minderåriga som utför grova våldsbrott att växa. I denna komplexa situation står samhället inför svåra avvägningar mellan olika principer – barnrättsperspektivet, brottsofferperspektivet och behovet av att reagera på en akut samhällsutmaning.
Oavsett vilken väg som väljs står Sverige inför en utmaning som kräver mer än symbolpolitik. Den pågående trenden där barn rekryteras till dödligt våld representerar en ny och oroande utveckling som kräver genomtänkta och kraftfulla åtgärder, vare sig dessa kommer från rättssystemet eller andra samhällsinstanser.
