Billström skriver ner statsministern mellan raderna i ”Skarpt läge”

I Sverige har politiska memoarer en lång tradition av att erbjuda inblickar bakom kulisserna. Tidigare utrikesministern Tobias Billströms nya bok ”Skarpt läge” lovar just detta – en skildring av vad som ”egentligen hände” under hans två år på posten. Men boken lever inte helt upp till förväntningarna, menar kritiker.

Billström, som oväntat avgick för ett år sedan, ägnar mycket av bokens 300 sidor åt redan välkända händelser, som ofta saknar den utlovade dramatiken bakom fasaden. En betydande del av innehållet upptas av möten och händelser som redan vid tidpunkten hade begränsat nyhetsvärde och som nu framstår som föråldrade.

Ett återkommande tema i boken är det ryska hotet – men även här stannar analysen vid redan etablerade insikter om hybridkrigföring, Arktis strategiska betydelse och Wagnergruppens aktiviteter i Afrika. Billström visar också vad som beskrivs som en påfallande optimism kring Ukrainas framtidsutsikter när han skriver att landets medlemskap i både EU och Nato är ”i antågande och kommer att förverkligas inom de kommande åren” – ett uttalande som många bedömare skulle ifrågasätta givet de geopolitiska realiteterna.

Sveriges Nato-process, som upptar ungefär en tredjedel av boken, presenteras delvis genom Billströms personliga perspektiv. Efter uppgörelsen med Turkiet vid toppmötet i Vilnius i juli 2023 beskriver han hur fokus skiftade: ”Från och med denna stund handlade det inte längre om Sverige. Nu var Turkiets ögon helt och fullt riktade på flygplansköpet.” Han syftar på den komplicerade affären kring amerikanska F-16-flygplan som president Erdogan krävde för att släppa igenom Sveriges Nato-ansökan.

Billström hävdar att få utanför regeringskansliet kände till dessa förhandlingar, trots att svenska och internationella medier rapporterade detaljerat om dem. Denna framställning har mött kritik för att överdriva både sekretessen och Billströms egen roll.

Särskilt intressant är den bild Billström målar upp av sin relation till statsminister Ulf Kristersson. I beskrivningen av det avgörande Vilnius-mötet framställer han sig själv som den drivande kraften, medan Kristersson reduceras till en mer passiv roll. ”Hos statsministern märktes en viss nervositet,” skriver Billström och tillägger att statsministern ”inte själv varit med i Bryssel” där viktiga förberedelser gjorts.

I Vilnius-förhandlingarna beskriver Billström hur han var den som förde ordet när avtalstexten med Turkiet formulerades: ”Mellan varven gick jag ut och visade versioner för statsministern och försvarsministern som placerat sig utanför i en soffa.” Denna beskrivning har tolkats som ett försök att omfördela äran för Nato-framgången, med Kristersson relegerad till en biroll trots sin position som delegationsledare.

Billström kritiserar även inrättandet av en nationell säkerhetsrådgivare, ett beslut som togs av Kristersson. Enligt Billström skedde detta ”utan att vare sig utrikes- eller försvarsministern informerades på förhand.” Han förespråkar en omstrukturering av det nationella säkerhetsrådet med tydligare protokollföring för att möjliggöra granskning från konstitutionsutskottet och Riksrevisionen – förslag som kan tolkas som kritik mot Kristerssons ledarskap.

Varför Billström plötsligt lämnade sin post har varit föremål för spekulationer. I boken avfärdar han rykten om konflikter och hävdar att han ville sluta ”när det var som roligast” efter ett långt politiskt liv. Kritiker menar dock att texten mellan raderna antyder spänningar med statsministern.

Som politiskt dokument erbjuder ”Skarpt läge” vissa inblickar i det diplomatiska arbetet kring Sveriges Nato-ansökan, men den verkligt skarpa analysen och de utlovade avslöjandena bakom kulisserna lyser ofta med sin frånvaro. Istället blir boken en studie i hur politiska memoarer kan användas för att subtilt omforma historien och maktbalansen mellan centrala aktörer i svensk utrikespolitik.