Bistro Tartine: Mer målgruppstänk än entusiasm på ödslig retrosatsning

Fransk bistro kämpar i utmanande city-läge

I Stockholms citykärna runt Sergels torg står en utmaning som få restauranger klarar: att locka gäster till en närmast öde gatuadress under kvällstid. Särskilt Malmskillnadsgatan, kantad av tomma kontorskomplex och sparsamt belysta snabbmatsställen, utgör ett verkligt ”restaurang-Mordor” för nya verksamheter.

Det är här den erfarne krögaren Robert Sörman, känd från Brasserie Godot och Bistro Jarl, modigt har etablerat Bistro Tartine. Den franskinfluerade restaurangen öppnade i höstas, men kämpar fortfarande med att fylla sina bord under kvällstid.

Inredningen är relativt stilren med mörka trädetaljer, röda lädersoffor och tända stearinljus på borden. Belysningen är varm och den atmosfär man försöker skapa finns där, men den generiska känslan förstärks av de många tomma borden. En googling bekräftar att detta inte bara är tillfälligt för säsongen eller löneperioden.

Personalen är emellertid engagerad och välkomnande. De guidar gästerna genom den förutsägbara franska menyn som innehåller de flesta klassiker man kan förvänta sig, med undantag för de lite mer vågade friterade grodlåren. Vinkunskapen håller dock inte samma standard som man skulle förvänta sig av en restaurang i denna prisklass.

I högtalarna spelas klassiska franska toner – Serge Gainsbourgs ”La Javanaise” och Brigitte Bardots sommarvisor – men det lyckas inte riktigt höja stämningen.

Bland förätterna bjuder råbiffen (185 kronor) på en positiv upplevelse. Köttet är fint hackat, lent och serveras med perfekt temperatur. Även Kalixlöjrom (415 kronor) övertygar, generöst serverad på en krispig fransk rösti med tillbehör som smetana, lök, gräslök och dill. Däremot är hummer thermidor (295 kronor) en besvikelse med smaklöst kött under ett soggigt täcke av bechamelsås – knappast värd sitt höga pris.

På huvudrättssidan utmärker sig ”Alsacienne” (295 kronor), en regionaltypisk rätt från gränsområdet mellan Tyskland och Frankrike. Bakad fläsksida med perfekt krispiga kanter serveras på levainbröd som absorberar köttsafterna, tillsammans med lätt syrad surkål, silverlök och gruyèreost. Detta är en av restaurangens få verkliga höjdpunkter.

Entrécoten (475 kronor) från Uruguay är vällagad med frasiga pommes frites och en väl genomförd bearnaise, men priset speglar dagens höga köttkostnader på Stockholms restauranger. Rödtungan meunière (495 kronor) visar på god råvarukvalitet men blir för mild i smaken trots tillbehör som kapris, rödbetor och citron.

Efterrätterna är mestadels en besvikelse. Endast crème brûlée (115 kronor) får godkänt. Den udda desserten coupe colonel (135 kronor) – citronsorbet med vodka – blir snabbt till en vattnig soppa. Profiteroles (195 kronor), som borde vara luftiga bakelser med krämig glass och generös chokladsås, serveras som torra, hårda bollar med ordinär glass och medioker chokladsås.

Bistro Tartines utmaning handlar inte bara om det problematiska läget. Restaurangen behöver erbjuda något mer unikt än en standardmeny för att dra gäster till detta område. Den franska bistrotrenden är visserligen fortsatt populär i Stockholm, men med konkurrenter som Pastis i Gamla stan, nyöppnade Bistrot du Passage vid Östermalmstorg, och lyxvarianten Sperling & Co vid Stureplan, behöver Bistro Tartine något mer distinkt för att locka gäster.

För den som ändå befinner sig i närheten finns alternativ inom 200 meter som Kapten Jack, koreanska Chingu, eller Smak på Oxtorgsgatan – alla inom kort promenadavstånd.

Trots engagerad personal och vissa ljuspunkter på menyn räcker inte Bistro Tartines erbjudande för att motivera ett särskilt besök. Konceptet känns mer kalkylerat än drivet av genuin krögarpassion, och det märks tyvärr i upplevelsen.