Bitterljuva ”IloveRuss” går till botten med den svåra konsten att lyckas i drömfabriken

I Los Angeles glittrande kulisser, där drömmar ofta bleknar i skuggan av Hollywoods obarmhärtiga strålkastarljus, har den svenska konstnären och filmaren Tova Mozard funnit en historia värd att berätta. Efter flera års dokumentation presenterar Mozard nu sin långfilmsdebut ”IloveRuss” – ett intimt porträtt av en man vid namn Russ, vars liv som statist i filmindustrin formar en berättelse om uthållighet och vänskap i en stad känd för sin ytlighet.

Filmen, som vuxit fram under ett långvarigt samarbete, skildrar Mozards egen relation till Russ, en man vars vardag präglas av ständig jakt efter småroller och statistjobb i filmvärldens utkanter. Genom Mozards lins framträder Los Angeles inte som den glamorösa drömmens stad, utan snarare som en ödslig plats där ensamhet ofta är mer närvarande än framgång.

”Det började egentligen med att jag blev fascinerad av kontrasterna i Los Angeles,” berättar Mozard. ”Skillnaden mellan myten om Hollywood och verkligheten för de tusentals människor som kämpar för att få synas, om så bara för några sekunder i bakgrunden av en scen.”

Det som gör ”IloveRuss” särskilt intressant är dess stilsäkra visuella språk. Mozard, som har en bakgrund inom konstfotografi och videokonst, använder stadens särpräglade ljus och ökenliknande landskap som en effektfull fond till Russ livshistoria. Filmens estetik påminner om väletablerade filmfotografer som Ed Lachman och Robby Müller, där vardagliga scener får ett nästan melankoliskt skimmer.

Under produktionens gång har relationen mellan filmskaparen och hennes subjekt utvecklats till en vänskap som överskrider det traditionella förhållandet mellan dokumentärist och den dokumenterade. Detta ger filmen ytterligare ett lager av komplexitet – den blir inte bara en observation utan också en reflektion över hur vi människor knyter an till varandra genom berättelser och delade erfarenheter.

Svensk film och konst har en lång tradition av att utforska existentiella teman genom vardagliga berättelser. Mozards arbete placerar sig i denna tradition, samtidigt som den genom sin amerikanska miljö skapar en intressant kulturell korsbefruktning. Los Angeles, en stad som både definierar och definieras av filmkonsten, blir här inte bara en bakgrund utan närmast en karaktär i sig själv.

”Det finns något universellt i Russ strävan,” förklarar filmkritikern Maria Söderberg. ”Han representerar alla som kämpar för att hitta sin plats i en bransch eller ett sammanhang som inte gör det lätt för dem. Samtidigt finns det något specifikt amerikanskt i hans orubbliga optimism trots motgångarna.”

För svenska filmskapare har steget till internationellt erkännande ofta gått via personliga berättelser med universell resonans. Mozards långfilmsdebut följer detta spår, men med en distinkt konstnärlig vision som skiljer den från mer konventionella dokumentärer. Genom att låta kameran dröja vid till synes betydelselösa ögonblick – en ensam promenad längs en tom boulevard, en audition i ett själlöst kontorslandskap – skapas en närvaro som är både meditativ och avslöjande.

”IloveRuss” har redan väckt uppmärksamhet på flera filmfestivaler, där kritiker särskilt lyft fram dess förmåga att skildra Hollywoods baksida utan att falla för cynism eller sentimentalitet. I en tid när sociala medier ofta presenterar förenklade framgångssagor och ögonblicksbilder av berömmelse, erbjuder filmen en sällsynt inblick i den långsamma, ofta smärtsamma process som utgör vardagen för majoriteten av de som försöker leva på sin kreativitet.

I skärningspunkten mellan dokumentär och konstfilm utforskar Mozard frågor om identitet, drömmar och vår längtan efter att bli sedda. När filmen nu får bredare distribution blir det intressant att se hur den svenska publiken tar emot denna berättelse om en avlägsen plats som ändå, genom otaliga filmer och tv-serier, blivit så välbekant för oss alla.

För Tova Mozard markerar ”IloveRuss” slutet på en lång kreativ process, men också början på en ny fas i hennes karriär. Med sin första långfilm har hon etablerat sig som en röst att räkna med inom den svenska dokumentärfilmstraditionen – en tradition som fortsätter att berika det internationella filmlandskapet med sina personliga berättelser och stilistiska djärvhet.