Protestsångare Billy Bragg uppmärksammar migrationspolitikens skärpta verklighet

Om Billy Bragg, protestsångaren från Barking i nordöstra London, kan sägas att han har ett mycket jämnt humör. Han är alltid arg. I sin nya låt ”City of heroes” tar han upp morden på Renée Good och Alex Pretti samt medborgarnas reaktion på ICE:s (Immigration and Customs Enforcement) närvaro på amerikanska gator.

Låten inleds med en referens till en tysk pastor vars ande sägs hemsöka historien: ”The ghost of Martin Niemöller haunts the halls of history”, sjunger Bragg med sina karaktäristiska cockney-diftonger, som närmast kan beskrivas som fonetiska handeldvapen.

Martin Niemöller är känd för sina berömda rader om tyrannins framväxt: ”Först kom de för att hämta kommunisterna, men jag höjde inte min röst, för jag var inte kommunist…” Texten, som finns i flera versioner, beskriver hur olika grupper förföljs innan den avslutas med: ”Sedan kom de för att hämta mig, och då fanns det ingen kvar som kunde tala för mig.”

Bragg ställer Niemöllers långsamma reaktionsmönster i kontrast till dagens invånare i Minneapolis, som trots att de möter tårgas och gummikulor omedelbart går ut på gatorna och försvarar humaniteten: ”When they came for the refugees, I got in your face”, sjunger Bragg.

Hur långt är det mellan Minneapolis och en medelstor stad i Sverige? Frågan är relevant eftersom också här förskjuts gränser, även om våra gator inte patrulleras av statligt sanktionerade styrkor. De senaste veckorna har flera fall uppmärksammats där ungdomar som bott i Sverige i många år plötsligt utvisas – trots att deras familjemedlemmar får stanna.

Aftonbladet berättar om Ayla, som bor hemma, studerar och arbetar på ett LSS-boende men som ska utvisas ensam till Iran medan hennes småbröder och mamma får stanna. I Expressen vittnar 18-åriga Jomana, som bott i Sverige sedan fyraårsåldern, om hur hon planerat att ta studenten och drömmer om att bli socionom. Nu ska hon utvisas till Egypten, ett land hon knappt känner till och vars språk hon inte behärskar, medan hennes familj får stanna. Eftersom hon fyllt 18 år räknas hon inte längre som en del av ”kärnfamiljen”.

De formella skälen anges med obarmhärtig tydlighet i varje enskilt fall. Åldersgränsen på 18 år innebär att ungdomar kan utvisas om de saknar egna asylskäl, även om de fortfarande bor hemma. I december 2023 tog Tidöregeringen bort den sista ”ventilen” – möjligheten för myndiga att stanna på grund av ”särskilt ömmande omständigheter”, exempelvis om man utbildat sig, vuxit upp här och behärskar språket.

Ungdomarna är inte ensamma i denna situation. Över hela Sverige finns exempel på människor – kockar, svetsare, vårdbiträden och undersköterskor – som nu rycks upp från sina etablerade liv och utvisas trots att de blivit en del av det svenska samhället.

Den nya politikens budskap är lika brutalt som det amerikanska ICE förmedlar i Minneapolis: Det spelar ingen roll vad en invandrare gör för att integreras – du ska ut, bort!

Detta handlar inte om huruvida Sverige ska ha en ”stram” eller ”generös” invandringspolitik. Den debatten är sedan länge avgjord. Det handlar om människor som redan är här, som arbetar och ”sköter sig”, som med all sannolikhet bidrar positivt till samhället inom industri, vård och omsorg, som deltar i föreningslivet och är socialt integrerade.

”What excuses would you tell yourself, if this ever happened to you?”, sjunger Billy Bragg. Vilka bortförklaringar skulle du använda om det hände dig?

Martin Niemöller var inte heller någon moralisk hjälte från början. Hans berömda rader om tigandet speglar hans eget liv. Han var länge en glödande nazist som beundrade Hitler och stödde regimen. Det var först när nazisterna började angripa kyrkan – hans egen verksamhet – som han protesterade.

Bragg avslutar sin låt med en hänvisning till hur Niemöller fängslades och tillbringade sju år i olika fängelser och koncentrationsläger: ”In Dachau Martin Niemöller suffered for his complicity, but in this city of heroes we learn the lessons of history.”

I Sverige växer nu motståndet mot vad många ser som förnuftsfientliga och omänskliga utvisningar, särskilt bland dem som måste hantera konsekvenserna. Flera mindre kommuner protesterar, även sådana som styrs av Tidösamarbetets partier. De påpekar det uppenbart skadliga i att splittra familjer och utvisa personer som bidrar till samhället.

För dessa lokala politiker handlar det inte primärt om medkänsla utan om att de ser ett systemfel med direkt destruktiva konsekvenser för både individer och samhället. Till och med Bert Karlsson, tidigare ledare för Ny demokrati, anser nu att utvisningspolitiken har spårat ur. Nyligen menade en företrädare för tankesmedjan Timbro att regeringens politik förutom att vara omoralisk och omänsklig även utgör ”ekonomiskt vansinne”.

Efter kriget blev Martin Niemöller radikal pacifist och människorättsaktivist. Människor kan förändras – också detta är en av historiens viktiga lärdomar.

Dela.

7 kommentarer

Leave A Reply

Exit mobile version