Björn Wiman om nya boken: ”Pappa blev en modern man genom att åka skidor”

I vårt samtal med Björn Wiman om hans senaste verk ”Den lyckligaste leken” framkommer en mångbottnad berättelse om relationer, historia och klimatförändringar. Boken tar sin utgångspunkt på Hammarbybackens topp, varifrån författaren blickar ut över sina uppväxtplatser och låter läsaren följa med på en resa genom såväl personliga minnen som ett stycke svensk historia.

Wiman beskriver hur boken på ett plan handlar om relationen mellan en son och hans far, men samtidigt berättar en större historia om den alpina skidåkningens roll i det moderna Sverige. ”Pappa var en ganska typisk representant för rekordårens klassresenärer, de som blev världens modernaste män genom att åka skidor,” förklarar han. Detta sätter berättelsen i ett samhällshistoriskt sammanhang som speglar efterkrigstidens Sverige och dess snabba modernisering.

För Wiman personligen representerade skidåkningen en sällsynt möjlighet till närhet med fadern. ”Att åka skidor var en av de få saker pappa lärde mig. Det blev lite som en portal till en annan värld, där vi för första gången kom i förbindelse med varandra,” berättar han. Skidbacken blev därmed en plats där vardagens tyngd och kommunikationssvårigheter kunde övervinnas, ersatta av en gemensam upplevelse av lätthet och glädje.

Bokens tematik sträcker sig emellertid längre än till det personliga. Den berör också de förändringar som klimatförändringarna för med sig och hur de påverkar traditionella svenska aktiviteter som skidåkning. När vi frågar om hans tankar kring hur skidsporten blivit alltmer kringskuren på grund av minskande snömängder, svarar Wiman att det väcker en känsla av sorg.

”När snön försvinner försvinner också en känsla av hemmahörighet i världen,” säger han. Det handlar om en förlust som går bortom det rent praktiska – en förlust av något som varit en naturlig del av den svenska identiteten och kulturarvet.

Samtidigt visar Wiman på en viss hoppfullhet. Han reflekterar över människans förmåga att finna glädje trots motgångar: ”Ett av människans mysterier är ju vår förmåga att vara lyckliga trots att världen är olycklig.” Denna observation belyser ett av bokens djupare teman – hur vi navigerar i en värld som förändras och hur vi hanterar förlusten av det bekanta.

Skidåkningen framstår i Wimans berättelse som något mer än bara en fritidsaktivitet. Den blir en metafor för hur vi färdas genom livets utmaningar och förluster. Den blir också en symbol för den komplexa relationen mellan människa och natur, mellan tradition och förändring.

”Den lyckligaste leken” låter därmed läsaren reflektera över flera nivåer samtidigt – den personliga historien om en far och son, den kulturhistoriska berättelsen om efterkrigstidens Sverige, och den samtida utmaningen med klimatförändringar som förändrar våra livsbetingelser.

I en tid när klimatdiskussionen ofta domineras av statistik och globala perspektiv erbjuder Wimans bok ett mer personligt och känslomässigt perspektiv på vad förändringarna innebär. När snön blir allt mer sällsynt förändras inte bara naturen utan också våra relationer, våra traditioner och vår kulturella identitet.

Avslutningsvis noterar Wiman med en viss humor att en effekt av snöns minskande förekomst är att ”man blir extra glad när det faktiskt snöar” – en påminnelse om hur det som en gång togs för givet nu har blivit något särskilt och värdefullt, värt att uppskatta desto mer när det väl inträffar.