Björn Wiman: Så kan en femtiolapp leda hjärnan i rätt riktning

I dagarna har det gått exakt 50 år sedan den folkkäre nationalskalden Evert Taube gick ur tiden. Men som Expressens dåvarande kulturredaktör Bo Strömstedt uttryckte det 1973 när falska rykten om Taubes död cirkulerade: ”Det är inte sant att Evert Taube är död.”

Trots att Taube fysiskt lämnade oss den 31 januari 1976 lever hans kulturarv och inflytande vidare i högsta grad i det svenska samhället. Hans närvaro har dock blivit alltmer diskret i vår vardag, inte minst genom övergången till ett kontantlöst samhälle.

Den numera allt ovanligare femtiolappsedeln med Taubes porträtt påminner om detta. Få reflekterar idag över den lilla vattenstämpel med rader ur en av hans mest kända sånger som pryder sedeln: ”Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå!/Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner/Sällan får han rasta – han får slita för två/Hur han klarar skivan kan ingen förstå”.

Detta citat från ”Sjösala vals” representerar något av en ironisk höjdpunkt i Riksbankens historia. Det påminner inte bara om Taubes ständiga ekonomiska bekymmer och hans komplicerade relation till det svenska skattesystemet, utan rymmer också en djupare dimension.

”Sjösala vals” spelades nämligen in 1942, mitt under ett av världshistoriens mörkaste kapitel. När världen befann sig i andra världskrigets brutala grepp, med Tyskland och dess allierade på toppen av sin militära styrka, gav Taube ut vad som kan beskrivas som en av sina mest livsbejakande sånger.

Samma år som Erik Lindegren publicerade den modernistiska, mörka diktsamlingen ”mannen utan väg” med rader som ”ordet begår harakiri i krevadernas sken och trumpeten smakar krossat porslin och döende blod”, sjöng Taube om hur Rönnerdahl skuttade ur sin säng, ”lycklig som en lärka i vårsolens sken”.

Men Taube var ingen världsfrånvänd idylliker. Han var tvärtom skarpt medveten om sin samtid. Redan under fascismens framväxt, när många i Sverige fortfarande såg upp till både Tyskland och Mussolini, skrev han visan ”Målaren och Maria Pia”, som skildrade de tragiska följderna av Italiens kolonialkrig i Abessinien och fascismens framfart i Spanien. 1944 fördömde han ”Hitlers massmord på de försvarslösa judarna, såsom feghetens, råhetens, omänsklighetens triumf”. Senare i livet tog han konsekvent ställning mot både rasism och miljöförstöring.

I en jämförelse med dagens medielandskap finns det intressanta paralleller att dra. Psykiatern Anders Hansen påpekar i sin kommande bok att våra hjärnor egentligen inte är anpassade för den konstanta ström av katastrofer som digitala nyhetsflöden utsätter oss för.

Hansen förklarar att våra hjärnor genom evolutionen främst har utvecklats för ett syfte: att säkerställa vår överlevnad till nästa dag. Detta gör att hjärnan reagerar kraftigt på farosignaler. För människor i tidigare generationer var de enda faror de kände till sådana i deras omedelbara närhet, men i dagens hyperuppkopplade värld konfronteras vi med hot från hela världen, som våra hjärnor reagerar på som om de vore direkta personliga faror.

I kontrast till detta digitala överflöd av hotbilder står Taubes medvetna val att skapa något livsbejakande under krigsåret 1942. ”Min önskan är att besjunga skönheten och glädjen som kriget hotar att förgöra”, skrev han om tillkomsten av ”Sjösala vals”. Han talade om lärkan och göken, ”livsglädjens bevingade budbärare”, som fortsätter sjunga trots krigets dån.

Det som gör ”Sjösala vals” till något mer än en ytlig glädjesång är insikten att Rönnerdahl inte är någon naiv optimist. Han har ”sorger och ont om sekiner” – han känner väl till livets mörka sidor, men han väljer ändå att fortsätta dansa.

På detta sätt blir den till synes enkla visan en djupt politisk dikt – en hoppingivande skildring av hur människor försöker hantera sin vardag inför annalkande katastrofer: genom att laga sin mat, vara med sina nära och kära och göra sin plikt som människa i livet.

Så, femtio år efter hans bortgång, kan vi konstatera att det fortfarande inte är sant att Evert Taube är död. Hans konstnärskap och livssyn fortsätter att vara högst relevanta också i vår tid.