I Israel och Gaza: Krigets könsperspektiv och det bortglömda kvinnliga offerskapet
Noll kvinnor i Israels säkerhetskabinett som fattar beslut om kriget i Gaza. Noll kvinnor i gruppen som förhandlar om gisslan. Noll kvinnor i Hamas ledningsgrupp. Detta faktum lyftes fram av den israeliska författaren Lee Yaron under ett seminarium på Bokmässan i Göteborg, arrangerat av Judisk Kultur i Sverige.
I sin bok ”10/7 – 100 human stories” har Yaron intervjuat hundra överlevande från Hamas massaker den 7 oktober 2023. Ett genomgående tema i offrens berättelser är det sexuella våld som kvinnor utsattes för – en aspekt som fortfarande är relativt outforskad i den offentliga debatten. På flera platser förekom våldtäkt och sexuell tortyr. Nakna eller delvis nakna kvinnokroppar hittades bundna vid träd. De kvinnor som togs som gisslan fördes till ett okänt öde. Tragedin förvärrades av att många i efterhand ifrågasatte om det sexuella våldet verkligen ägt rum.
Men Yaron belyser även en annan könsdimension i konflikten. Hon berättar att de första som slog larm om att något var fel inför den 7 oktober var kvinnor – närmare bestämt de unga värnpliktiga ”observatörer”, tazpaniyot, som var utposterade längs Israels gräns mot Gaza. Deras uppgift var att ständigt bevaka gränsområdet.
Dessa unga kvinnor upptäckte veckor före attacken att Hamas genomförde övningar och testade de israeliska gränssystemen. De rapporterade sina observationer till överordnade, men möttes av nedlåtande kommentarer: ”Ni är ögonen, inte hjärnan.” När Hamas attackerade morgonen den 7 oktober blev dessa kvinnor de första offren. Sexton dödades och sju togs som gisslan. Ingen av dem finns idag kvar för att berätta sin historia.
Yarons bok har blivit en viktig referenspunkt för det historiska minnet, särskilt eftersom erfarenheterna från denna dag riskerar att överskuggas av den humanitära katastrof som den israeliska militären har skapat i Gaza. För Israels befolkning och många judar världen över representerar den 7 oktober den värsta massakern på judar sedan Förintelsen – en händelse som kommer att prägla generationer framöver och fördjupa klyftan mellan folk.
Attacken har haft förödande konsekvenser: 66 000 döda palestinier, obeskrivligt lidande för civilbefolkningen i Gaza och en markant ökning av antisemitism globalt. Den verkliga berättelsen om världen efter den 7 oktober handlar om de vanliga människorna som alltid drabbas hårdast av krigets förödelse.
Hamas ledare visste precis vad de gjorde och vilka konsekvenser attacken skulle få. De förstod att massakern skulle slå mot den judiska statens mest sårbara punkt och framkalla ett oproportionerligt militärt svar, vilket skulle leda till enormt lidande för civilbefolkningen i Gaza – ett öde som Hamas ledning visat total likgiltighet inför.
På motsvarande sätt gick Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, uppbackad av religiösa extremister och hårdföra nationalister i sin regering, rakt in i den fälla som Hamas gillrat. Israels legitima rätt till självförsvar övergick i krigsförbrytelser som nu riskerar att göra landet till en internationell paria. Den militära segern har förvandlats till ett moraliskt nederlag.
Konflikten mellan Israel och Palestina har alltid handlat om två parallella kamper: palestiniernas legitima kamp mot ockupation och för nationellt självbestämmande, samt Israels lika legitima kamp mot de krafter som hotar landets existens och dess befolknings säkerhet. Men framför allt handlar det om båda folkens kamp mot extremisterna som styr dem. Verklig fred kan endast uppnås när båda sidor konfronterar sina interna fredsfiender.
Ett avgörande men förbisett faktum är att hälften av alla israeler och över 70 procent av palestinierna idag är 30 år eller yngre. De är födda under eller efter Osloavtalet 1993 och mordet på Israels premiärminister Yitzhak Rabin 1995 – händelser som markerade slutet på en era av fredshopp.
Lee Yaron tillhör denna generation. ”Jag har aldrig levt i en tid då det fanns ett verkligt hopp,” säger hon. ”Jag har hört mina föräldrar berätta om det, men jag har själv aldrig upplevt känslan av att vi är på väg att lösa konflikten. Min generation har alltid fått höra: vi kan inte lösa konflikten, vi kan bara hantera den.”
Kriget har orsakat alarmerande psykiska problem bland israeliska soldater som återvänt från Gaza. Yaron påminner om Yitzhak Rabins ord vid undertecknandet av Osloavtalet: ”Jag kommer hit idag som en soldat. Jag kommer från ett land där föräldrar begraver sina barn, och som soldat vill jag säga: nog. Nog med blod, nog med tårar.”
Hon uttrycker hopp om att dagens generation, som genomlider så mycket sorg och trauma på båda sidor, kan återuppta det brutna fredsarvet och bli de som säger ”nog”. Kanske blir de, likt de unga kvinnliga soldaterna vid gränsen, de första som inser att konflikten inte längre kan hanteras utan måste lösas – ett perspektiv som, trots allt, erbjuder mer hopp än ytterligare en cykel av militärt våld utan utgång.
