Antikens ekon i nutiden och anatopismer i litteraturen

Det är mer än tre månader sedan Samanta Schweblins ”Det goda onda” och Torborg Nedreaas ”Av månsken växer ingenting” kom ut. Detta innebär att de nu lämnar veckans kritikerlista, vilket orsakar en del förändringar och gör plats för tre nya titlar.

Män och deras förhållande till antiken har länge varit föremål för diskussion. Särskilt gäller detta de män som just nu befinner sig i maktens centrum i USA, med Donald Trump i spetsen, något som Ida Östenberg förra året rapporterade om i denna tidning. Men i USA:s fall handlar det kanske inte så mycket om välinformerade män, utan snarare om personer som försöker efterlikna äldre förebilder utan djupare förståelse för historien.

Precis som med många Tolkien-entusiaster kommer dessa personers ”kunskaper” ofta från enstaka filmklipp snarare än från litterära källor. För dem representeras antiken av Russel Crowe i filmen ”Gladiator” snarare än av antika texter. För den som följer utvecklingen i USA växlar reaktionerna mellan häpnad och skrattattacker när man betraktar hur den amerikanska administrationen hanterar historiska referenser.

När presidenten nyligen bombastiskt hotade Iran med uttalandet ”I natt dör en hel civilisation”, kan man misstänka att någon med historisk insikt försökt spela ett spratt. Hos Herodotos finns berättelsen om hur kung Krösus av Lydien rådfrågade oraklet i Delfi innan han beslutade sig för att angripa Persien (dagens Iran). Oraklet svarade att Krösus skulle störta ett mäktigt rike – utan att avslöja att det var hans eget rike som skulle falla.

Ännu mer anmärkningsvärt är rapporteringen kring händelserna i januari, då Pentagon bjöd in Vatikanens ambassadör och kritiserade påvens tal, där påve Leo XIV utmanade den amerikanska politiken. Enligt uppgift ska någon av deltagarna ha plockat ner ett svärd och hänvisat till hur Filip den sköne år 1309 upprättade ett konkurrerande påvedöme i Avignon. Detaljen med svärdet låter något överdriven, men det gör å andra sidan mycket av det som rapporteras från USA nuförtiden.

Påven meddelade omgående att han tyvärr inte kunde närvara vid USA:s 250-årsfirande. DN:s Ingvar Nevéus har skrivit utförligt om konflikten mellan Trump och påven. Om vi kommer att få se ett nytt konkurrerande påvedöme i Palm Beach återstår att se.

I anslutning till detta har jag reflekterat över begreppet anatopism. En anatopism är något som i ett fiktivt universum inte hör hemma där, eftersom det tillhör en annan värld. Det liknar en anakronism, men är mer övergripande. Fenomenet är särskilt vanligt i fantasylitteratur, där slarviga författare kan beskriva exempelvis alver som firar jul – eller ”christmas” – trots att deras fiktiva värld aldrig upplevt något Jesusbarn att fira. Midsommar kan möjligen accepteras, förutsatt att världen har årstider, men hur är det med begrepp som ”helvete”? Här krävs en teologiskt hållbar grund för att undvika anatopismer.

Den berömde kritikern och poeten W H Auden konstaterade en gång i sin recension av J R R Tolkien att denne, till skillnad från mer världsliga författare, måste känna till varje liten detalj i det universum han skapat. Mycket riktigt finner man få eller inga anatopismer i Tolkiens verk. Möjligen kan man fundera över det faktum att både Bilbo och Frodo är födda den 22 september, vilket antyder att den gregorianska kalendern används i Midgård. Detta är ett ämne som kan vara värt att diskutera med vänner som delar intresset.

På veckans kritikerlista toppar Niklas Rådströms ”Judas hågkomster”, en roman som ger världshistoriens mest berömda förrädare en egen röst. Ingela Strandbergs diktsamling ”Under sjöarna” tar andraplatsen och visar att det fortfarande går att skriva om liv, död och kärlek utan att använda utslitna uttryck.

På tredje plats hittar vi Johanne Lykke Naderehvandis ”Rök och speglar”, en roman som utspelar sig på Malmö stadsteater och behandlar konfrontationen med ett barndomstrauma. Nykomlingen på fjärde plats är Antony Beevors ”Rasputin och tsarfamiljens undergång”, en underhållande och innehållsrik studie om den ryktbare ”helige dåren”.

Denis Johnsons ”Tågdrömmar” intar femteplatsen. Denna korta roman om en rallare lyckas ändå rymma en omfattande berättelse om USA:s uppbyggnad. Magnus William-Olssons ”Felicia och Vergilius”, en ny titel på listan, handlar om en kärlekshistoria mellan två barn i en folkhemsk förort och beskrivs som ”vild och frihetlig som en barnbok”.

Listan avslutas med Hannele Mikaela Taivassalos ”InSanatorium”, Martin Kalins novellsamling ”Gästerna”, Natalie Diaz Pulitzerprisbelönade diktsamling ”Postkolonial kärleksdikt” och Ingrid Elams essäbok ”Läsa liv. Biografin, en levnadsteckning”.