Kulturministerns prioriteringar väcker frågor om sponsring och litteraturens kommersiella band

Även jag har försökt att förstå mig på bandy – eller ”det hala helvetets schack”, som jag ibland kallar det. Under min barndom följde jag några gånger med en kompis och hans entusiastiske pappa till Sirius hemmaplan i Uppsala. Det viktigaste tycktes vara att vara klädd som Roald Amundsen och ha med sig en termos med kaffekask. Enligt dåtidens recept skulle kasken vara så stark att man kunde skymta en enkrona på termosens botten – en krona som då var betydligt mer värd än idag.

Som minderårig fick jag förstås ingen sprit, men trots min nykterhet kunde jag ändå inte uppfatta bandybollen. Man kan bara föreställa sig vad de berusade åskådarna såg. Jag förstår därför lockelsen i att svepa hela sporten i mystik, något som Nils Håkanson gör i sin roman ”Bandy Futura” som nu finns på DN:s kritikerlista. Även om jag sannolikt aldrig kommer att besöka en bandymatch igen, läser jag gärna hans litterära tolkning av sporten.

I veckan valde Sveriges kulturminister att avböja Göteborgs filmfestival för att istället besöka butikskedjan Lidl, som sponsrat ett renoveringsprojekt på Vasamuseet. Syftet uppgavs vara att ”bredda kultursektorns finansiering”. Arrangemanget innebär att den tyska livsmedelskedjan säljer fyra särskilda produkter – äppelmust, sirapslimpa, svecia-ost och surdegsskorpor – där en del av intäkten går till underhållet av regalskeppet.

Det finns något fascinerande i att ett tyskt företag väljer att stödja minnet av ett fartyg vars ursprungliga syfte var att skrämma polacker och tyskar till underkastelse. Att skeppet omedelbart sjönk på grund av en konstruktionsdefekt som kung Gustav II Adolf ignorerade i sin iver att visa upp sin makt på Östersjön, ger situationen ytterligare en dimension av historisk ironi.

Även litteraturen sponsras, om än inte lika öppet. Jag är till exempel övertygad om att den skotske deckarförfattaren Peter Mays ”Vintergraven” (”A Winter Grave”) fått ekonomiskt stöd från en anoraktillverkare. Deras varumärke nämndes påfallande många gånger i den annars helt acceptabla romanen, medan andra märken aldrig omnämndes vid namn.

Hur det ser ut med produktplacering i svensk litteratur är oklart, men influencer-kulturen tycks vara på väg in i populärlitteraturen. Jan Guillou skulle kunna sluta avtal med flera vapenfabrikanter om han inte redan gjort det, och författare till bokserier som ”Det lilla kaféet i en pittoresk ort längs den skånska kusten” borde logiskt sett kontakta Wasabröd för potentiella samarbeten.

Svenska Bokhandlareföreningen och Förläggareföreningen presenterade nyligen statistik över de mest sålda böckerna i Sverige. Dan Brown toppar listan följd av Ruth Kvarnström-Jones ”Väninnorna på Nordiska kompaniet”.

Med regeringens intresse för kultursektorns finansiering skulle även klassikerutgåvor kunna dra nytta av kommersiella samarbeten. Stig Dagermans ”Att döda ett barn” beställdes ursprungligen av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, men skulle idag kunna sponsras av exempelvis Skandia Liv. Dagens Nyheter skulle teoretiskt kunna finansiera en nyutgåva av Strindbergs ”Röda rummet” – något tidningen förresten tackade nej till när den erbjöds originalet – förutsatt att vissa mindre smickrande beskrivningar av DN:s skribenter redigeras bort. Som den passage där tidningen (kallad ”Rödluvan” i romanen) beskrivs genom Arvid Falks konstaterande: ”Nu kommer Rödluvans referent, ful, onykter och osövd.”

DN:s kritikerlista toppas för tillfället av Ingela Strandbergs diktsamling ”Under sjöarna”, som enligt recensenterna påminner om att det går att dikta om liv, död och kärlek bortom nednötta fraser. På andra plats ligger Torborg Nedreaas roman ”Av månsken växer ingenting” från 1947, en norsk klassiker om abortförbud och moralism som fått förnyad aktualitet. Listan innehåller även verk av nobelpristagaren László Krasznahorkai och den uppmärksammade reportageboken ”Ofred. Ryssland inifrån” av Åsne Seierstad, där journalisten rest dit få andra vågar ta sig.

Nils Håkansons ”Bandy Futura” har nu också tagit plats på listan som nummer tio. Romanen beskrivs som en lyckad skildring av sporten som blivit en symbolisk protesthandling – ett intressant sammanträffande med mina egna bandy-reflektioner.