Brotten mot de ukrainska barnen kan bli Putins fall

Rysslands olagliga deportationer av ukrainska barn uppdagas i ny bok

Den systematiska deportationen av tusentals ukrainska barn till Ryssland utgör en av de mest alarmerande aspekterna av den ryska invasionen. Detta framgår med brutal tydlighet i den nyutgivna reportageboken ”Stulna barndomar” av journalisterna Nina Nazarova och Svjatoslav Chomenko.

Medan över 30 000 ryska barn lever på institution utan att deras situation väcker någon särskild oro i Kreml, har den ryska staten organiserat omfattande kidnappningar av ukrainska barn. Ironiskt nog sker detta under förevändningen att man ”räddar föräldralösa barn” från Ukraina.

Nazarova och Chomenko skildrar dessa övergrepp genom fyra representativa fall som blottlägger ett mönster av systematiska krigsbrott. Ett särskilt uppseendeväckande faktum är att deportationerna började redan före den fullskaliga invasionen den 24 februari 2022, vilket kastar nytt ljus över krigsförloppet.

I boken möter läsaren en föräldralös tonåring från Donetsk som förflyttas till Ryssland. Vi följer också en flicka som hamnar på fel sida av frontlinjen och tvingas in i det ryska skolsystemet. Ett tredje fall berör sex barn från ett familjehem som befinner sig på rekreation i Mariupol när bomberna börjar falla och deras hemort Vuhledar utplånas. Det fjärde fallet beskriver en familj som under konstant beskjutning går med på att skicka sin son till ett sanatorium i ryska Krasnodar, bara för att senare inse att han inte kommer att återvända.

Dessa vittnesmål ger en skrämmande inblick i en aspekt av kriget som fått förhållandevis lite uppmärksamhet trots att den utgör en central del av Rysslands krigsstrategi.

Den ryska barnrättskommissionären Maria Lvova-Belova, numera internationellt efterlyst, talar med mild röst om ”räddade föräldralösa barn från de befriade områdena”. Denna retorik avslöjar hur gränsen mellan sanning och lögn systematiskt suddas ut i den ryska propagandan.

I grunden handlar dessa brott om ett förnekande av Ukrainas existens som nation. Men deportationerna har också ett annat syfte – att förbättra den demografiska situationen i ett Ryssland med sjunkande befolkningstal. Med andra ord betraktas de ukrainska barnen som en form av krigsbyte, likt ”tvättmaskiner ur en övergiven lägenhet”.

Reportageboken är skriven i en stil där närbild läggs till närbild. Detaljer från vardagen – någon som går på en buss, en mormor som försöker få ett dokument bestyrkt, en skolelev som tvingas skriva en hälsning till en rysk soldat – varvas med faktauppgifter och information om politiska beslut från Moskva.

Stilistiskt kan texten ibland upplevas som jämntjock med många inskjutna citat, vilket kan göra den något svårgenomtränglig. Samtidigt speglar kanske denna kaotiska struktur krigets egen natur – förvirrad, plågande och utan tydlig riktning.

Boken innehåller även dramatiska episoder som slutar relativt väl, som när personal på ett barnhem utanför Cherson börjar gömma barnen i sina egna hem. När ryska soldater senare dyker upp med automatvapen är deras första fråga: ”Var är barnen?”

”Stulna barndomar” erbjuder inte någon djupgående analys av den förvridna logik som ligger bakom Rysslands kidnappningar av ukrainska barn. Istället låter den fakta och vittnesmål tala för sig själva, vilket kanske är det mest kraftfulla sättet att förmedla denna mardröm – en mardröm som enligt internationell rätt utgör ett folkmord när barn systematiskt överförs från en grupp till en annan.

I en tid då barn blir ”lite för viktiga” och betraktas som en nationell angelägenhet snarare än individer, utgör denna bok ett viktigt vittnesmål om en av vår tids mest förödande krigsförbrytelser.