USA:s invasion av Venezuela: Ett oljekrig med globala konsekvenser
De amerikanska truppernas inträde i Venezuela framställs som en befrielse från militärdiktatur, men bakom retoriken döljer sig helt andra motiv. När Donald Trump talar om invasionen nämner han konsekvent ett ord mer än något annat: olja.
Venezuela besitter världens största kända oljetillgångar, och det är ingen hemlighet att de amerikanska planerna innefattar att dessa resurser ska överlåtas till amerikanska oljebolag som Chevron. ”Maduro ut, Chevron in” är den inofficiella parollen i Washington. Trump har varit ovanligt frispråkig kring de verkliga motiven – USA har invaderat Venezuela för oljan och avser att ”kontrollera” landet och dess naturresurser.
Parallellerna till tidigare amerikanska ingripanden är tydliga och oroande. Irak, Afghanistan och Libyen är alla exempel på länder där amerikanska interventioner ledde till statskollaps, massiv korruption och utdragna konflikter. I Irak förlorade över en miljon människor livet i det kaos som följde efter den amerikanska invasionen. Afghanistan blev ett tjugoårigt krig som slutade med ett förnedrande nederlag för USA. Libyen befinner sig, femton år efter den utländska interventionen, fortfarande i ett tillstånd av inbördeskrig mellan rivaliserande miliser.
Detta är dock inte bara ett oljekrig – det är även vad som kan beskrivas som ett ”klimatkrig”. Trumps vision för framtiden innefattar ökad oljekonsumtion trots de accelererande klimatförändringarna. Hans strategi kan ses som ett direkt angrepp mot de krafter som försöker begränsa användningen av fossila bränslen för att bromsa den globala uppvärmningen.
Trump, som av många beskrivs som en ”maffiapresident” med auktoritära tendenser, ser ut att använda utrikespolitiska äventyr för att stärka sin inhemska position. Med vikande opinionssiffror och hotande nederlag i mellanårsvalen skulle ett USA i permanent krig kunna ge honom anledning att utlysa undantagstillstånd och potentiellt ställa in framtida val.
Frågan som många ställer sig är: vilket land står näst på tur? Flera av Trumps närmaste medarbetare har redan antytt att Kuba bör ”förbereda sig”. Än mer överraskande är de öppna antydningarna om att Grönland skulle vara ett kommande mål. Katie Miller, hustru till Trumps rådgivare Stephen Miller, publicerade nyligen en bild på Grönland draperat i den amerikanska flaggan med texten ”Snart”. Trump själv har i intervjuer bekräftat att Grönland är av strategiskt intresse.
Danmarks statsminister Mette Frederiksen har förvisso försvarat dansk suveränitet, men Danmark är djupt beroende av amerikansk militärindustri och har redan tillåtit amerikanska militärbaser på dansk mark. Om en konflikt med Trump skulle uppstå skulle den danska försvarspolitiken snabbt kunna kollapsa.
Det europeiska svaret på utvecklingen har varit anmärkningsvärt tyst. Varken Storbritanniens Keir Starmer, Frankrikes Emmanuel Macron eller Tysklands Friedrich Merz har öppet fördömt invasionen av Venezuela. Enligt professor Marlene Wind vid Köpenhamns universitet fortsätter de europeiska ledarna med en ”lismande strategi” gentemot Trump.
Ett scenario där amerikanska trupper landar på Grönlands flygplats i Nuuk utan att ett skott avfyras framstår som allt mindre osannolikt. Trump skulle kunna presentera det som en ”befrielse” från dansk ”kolonialism” och tala om välstånd under amerikanskt styre, medan den danska regeringen och övriga Europa förmodligen skulle acceptera situationen utan verkligt motstånd.
För Venezuelas befolkning står mycket på spel. Det land som en gång var ett av Latinamerikas rikaste har redan genomlidit år av ekonomisk kollaps och politisk instabilitet. Nu riskerar det att bli ytterligare ett exempel på hur utländsk intervention, särskilt när den drivs av resursjakt snarare än demokratiska värderingar, kan förvärra snarare än lösa ett lands problem.
5 kommentarer
Kan någon förklara varför planetens mest värdefulla resurser alltid hamnar i händerna på en mindre grupp makthavare? Oljan i Venezuela, guld i South Africa – det verkar som att institutionsbrist och korruption är universella problem i landet där dessa resurser finns.
Spännande perspektiv! Det hade varit intressant om artikeln gick djupare i de ekonomiska faktorerna bakom den här typen av interventioner. Hur mycket beräknar man på att en oljestyrd ekonomi ger mest vinst för USA?
Den här artikeln ger mig en hypoxic chock av redan känt. Istället för att lära av sina misstag fortsätter världens supermakter att upprepa dem.
Det är läskigt att se hur historiska exempel inte verkar påverka beslutsfattare. Afrikas erfarenheter med kolonialism borde vara en varningstillfälle, men det verkar som om USA:s agerande över hela världen drivs av samma gammalmodiga imperialistiska logik.
Vem har egentligen rätt att bestämma över en nations resurser? Det känns som att diskussionen om nationell suveränitet saknas helt i den här debatten.